De kära, som helsa oss välkomna vid vårt inträde i lifvet och fulla af glädje sträcka emot oss armarne, äro klara stjernor alla; moderskärlekens milda stjerna, hvilken i fröjd som sorg, i lycka som smärta alltid lyser lika välgörande och värmande; faderskärlekens klara, ljusa stjerna, som allvarsamt manande bevarar vår fot från att stappla på lifvets slingrande stigar; syskonkärlekens ljufva stjerna, som med kärleksfullt öga blickar oss så troget tillmötes och uppmanar oss till ädla gerningar, till godhet och rättskaffenshet; brodertrohetens stjerna, sporrande oss till modig kamp om lifvets högsta pris; den heliga, rena kärlekens stjerna, som förklarar vår tillvaro och fyller vårt hjerta med förtjusningens bäfvan; vänskapens stjerna, som följer oss, uppriktig och sann, kjelpande och rådande; fosterlandskärlekens stjerna, som strålar, lifvande våra hjertan till den heligaste strid, som lifvet bland alla sina fejder har att !juda på. Alla dessa stjernor gå ned, den ena efter den andra, sjunka bakom vårt lifs horisont; men äro de väl derföre evigt förlorade för oss? finnes för dem ingen återvändo, intet nytt uppvaknande? Ack, jo! Ingenting, som döden rycker från vår sida, är evigt förloradt; ingenting kan döden för alltid beröfva oss, om vi omfatta det med jemn, stark kärlek. Endast af skyar dolda äro för någon tid sådana stjernor, och äfven fram ur dessa strålar deras glans i minnets paradis. Försvunna för våra blickar, kasta de likväl sitt magiska skimmer öfver vårt lif och gå åter upp på andra sidan grafven, skönare, oförgängligare och klarare. Men när den kärlek, som vi bära i våra hjertan till ett kärt föremål, antingen genom dess eller vårt förhållande slocknar: när vi känna huru det band, som omslingrar 0ss, småningom lossas: när det blifver oss likgiltigt och sjunker ned bland hvardagsmängden — då är en stjerna förlorad. Förr kan hat förbytas i kärlek, än den till likgiltighet kallnade kärleken få nytt lif. Likgiltighet är kärlekens död. Förlorade äro de stjernor, på hvilka vi skådat med vördnad och hopp — som utrustade med herrliga anlag och färdigheter, i passionernas tummel och i förvillelsens natt lemnat sin rätta bana. Med bitter smärta blicka vi efter sådana stjernor, huru de sjunka ned bakom horisonten i glömskans natt. Förlorade stjernor i vårt lif äro de förhoppningar, som, en gång smyckade vårt lifg morgon — de önskningar, som vi buro i slutna hjertan, men hvilka vi måste afsäga oss, lydande ödets befallande bud. För den ene är det äregirighetens skimrande planer, för den andre lyckan vid den egna, husliga härden. HSönderbrustna såsom såpbubblor äro de lustiga drömmarne; längtansfullt utsträckande armarne efter dem, omfamna vi den tomma luften. Otaliga och od den största mångfald äro sådana förlorade stjernor. Hvarje menniskas lif är rikt på dem, ty enhvar var invaggad i rosiga ungdomsdrömmar, var bländad af en fata morgana, som med hvarje steg vi kommo henne närmare vek undan, så att det slutligen blef natt — djup natt omkring oss. Må vi taga oss till vara, pär mörker omhöljer oss, att vi ej sjelfva blifva förlorade stjernor, oense med Gud och inom oss sjelfva, afvikande från det sannas och det rättas bara. Lyse evigt för oss tron på den eviga kärleken, förtröstan på den inom oss boende egna. kraften, att kunna uthärda striden med verlden, så skall äfven den mörkaste natt blifva klarizaf ljuset från dessa eviga stjernor! (S.P.)