De kära, som helsa oss välkomna vid
vårt inträde i lifvet och fulla af glädje sträcka
emot oss armarne, äro klara stjernor alla;
moderskärlekens milda stjerna, hvilken i fröjd
som sorg, i lycka som smärta alltid lyser lika
välgörande och värmande; faderskärlekens kla-
ra, ljusa stjerna, som allvarsamt manande be-
varar vår fot från att stappla på lifvets sling-
rande stigar; syskonkärlekens ljufva stjerna,
som med kärleksfullt öga blickar oss så tro-
get tillmötes och uppmanar oss till ädla ger-
ningar, till godhet och rättskaffenshet; broder-
trohetens stjerna, sporrande oss till modig kamp
om lifvets högsta pris; den heliga, rena kär-
lekens stjerna, som förklarar vår tillvaro och
fyller vårt hjerta med förtjusningens bäfvan;
vänskapens stjerna, som följer oss, uppriktig
och sann, kjelpande och rådande; fosterlands-
kärlekens stjerna, som strålar, lifvande våra
hjertan till den heligaste strid, som lifvet
bland alla sina fejder har att !juda på. Alla
dessa stjernor gå ned, den ena efter den an-
dra, sjunka bakom vårt lifs horisont; men
äro de väl derföre evigt förlorade för oss?
finnes för dem ingen återvändo, intet nytt
uppvaknande? Ack, jo! Ingenting, som dö-
den rycker från vår sida, är evigt förloradt;
ingenting kan döden för alltid beröfva oss,
om vi omfatta det med jemn, stark kärlek.
Endast af skyar dolda äro för någon tid så-
dana stjernor, och äfven fram ur dessa strålar
deras glans i minnets paradis. Försvunna för
våra blickar, kasta de likväl sitt magiska skim-
mer öfver vårt lif och gå åter upp på andra
sidan grafven, skönare, oförgängligare och
klarare.
Men när den kärlek, som vi bära i våra
hjertan till ett kärt föremål, antingen genom
dess eller vårt förhållande slocknar: när vi
känna huru det band, som omslingrar 0ss,
småningom lossas: när det blifver oss likgil-
tigt och sjunker ned bland hvardagsmängden
— då är en stjerna förlorad. Förr kan hat
förbytas i kärlek, än den till likgiltighet kall-
nade kärleken få nytt lif. Likgiltighet är
kärlekens död.
Förlorade äro de stjernor, på hvilka vi
skådat med vördnad och hopp — som utru-
stade med herrliga anlag och färdigheter, i
passionernas tummel och i förvillelsens natt
lemnat sin rätta bana. Med bitter smärta
blicka vi efter sådana stjernor, huru de sjunka
ned bakom horisonten i glömskans natt.
Förlorade stjernor i vårt lif äro de för-
hoppningar, som, en gång smyckade vårt lifg
morgon — de önskningar, som vi buro i slut-
na hjertan, men hvilka vi måste afsäga oss,
lydande ödets befallande bud. För den ene
är det äregirighetens skimrande planer, för
den andre lyckan vid den egna, husliga här-
den. HSönderbrustna såsom såpbubblor äro de
lustiga drömmarne; längtansfullt utsträckande
armarne efter dem, omfamna vi den tomma
luften. Otaliga och od den största mångfald
äro sådana förlorade stjernor. Hvarje menni-
skas lif är rikt på dem, ty enhvar var in-
vaggad i rosiga ungdomsdrömmar, var bländad
af en fata morgana, som med hvarje steg vi
kommo henne närmare vek undan, så att det
slutligen blef natt — djup natt omkring oss.
Må vi taga oss till vara, pär mörker om-
höljer oss, att vi ej sjelfva blifva förlorade
stjernor, oense med Gud och inom oss sjelfva,
afvikande från det sannas och det rättas bara.
Lyse evigt för oss tron på den eviga kärle-
ken, förtröstan på den inom oss boende egna.
kraften, att kunna uthärda striden med verl-
den, så skall äfven den mörkaste natt blifva
klarizaf ljuset från dessa eviga stjernor! (S.P.)