berz ämnade gå in till staden, och dessutom
fått i kommission att i staden uppköpa 1 kan-
na bränvin, 4 kardus tobak och 4 cigarrer, till
hvilka uppköp han erhållit penningar af Nils-
son; men sedandess hördes Lindberg icke vi-
dare af. Lindberg förklarade nu att han verk-
ligen uträttat ifrågavarande uppdrag; men på
hemvägen råkat ut för en oförutsedd händelse
som nödgade honom att återvända till staden.
Han hade nemligen straxt invid Djurhagen
mött fyra karlar som begärt bränvin af ho-
nom, hvilket han likväl förnekat, och då hade
karlarne frånryckt honom kruset, hvari brän-
vinet förvarades. Lindberg som såg sitt krus
ohjelpligen förloradt ville då göra röfrarne åt-
minstone den förargelsen att de inte skulle
få någon glädje af den röfvade skatten, hvar-
för han lyftade upp foten för att söndersparka
kruset; men en af rånarne fick då behag till
den så godt som nya stöfveln och drog den
af Lindbergs fot, hvilken manöver upprepades
då Lindberg framsträckte andra foten för att
sparka till kruset. Uppretad sträckte Lind-
berg fram sin arm mot bofvarne, men till hans
stora bestörtning fattade en af dem först i
den ena och så i den andra rockärmen, så att
äfven rocken, tillika med deri förvarade tobak,
cigarrer och penningar, blef röfrarnes byte.
Ordföranden och målseganden tycktes
emedlertid icke sätta mycken tro till Lind-
bergs afgifna berättelse, hvarför ock ransak-
ningen med honom uppskjöts till nästa rätte-
gångsdag. Hvad Danielsson åter angår så
dömdes han för det han innehaft åtskilliga
från byggmästar Wiman stulna verktyg, dem
han med säkerhet afvetat vara stulna, att
straffas såsom hade han sjelf begått stölden.
Enligt nya strafflagen dömdes han till 6 må-
naders straffarbete och att under 8 år vara
förlustig medborgerligt förtroende.
— Arbetskarlen Olof Nilsson hade i förrgår
till rådhusrättens fjerde afdelning instämt sko-
arbetarne Westerholm, Lindberg och Hassel-
dahl med yrkande om ansvar å dem för det
de öfverfallit och slagit Nilsson. Målet påro-
pades och i domsalen inträdde Nilsson och de
tre skoarbetarne, hvilka synbarligen kommo
direkte från något af Bachi tempel, der de
hemtat mod och själsstyrka för att värdigt
kunna uppträda.
— Har Nilsson några vittnen med sig?
— frågade ordföranden.
— Nej, men de måtte väl sjelf veta hvad
de gjort — svarade Nilsson.
— Ha ni slagit honom? — återtog ord-
föranden.
— Nej! — svarade skoarbetarne i korus.
— Det är han som slagit mig och det
vill jag bevisa genom ett vittne — tillade
Westerholm.
— Hvem är det vittnet?
— Kristoffer Töpke, och han är säker —
genmälte Westerholm med en öfvertygande
gest.
— Kalla in Töpke — yttrade ordföran-
den till vaktmästaren.
— Töpke! — ropade Westerholm med
full hals.
— Tyst der! — varnade ordföranden.
Med Vördig hållning trädde vittnet in i
salen.
— Hvem är ni? — sporde ordföranden.
— Kristoffer Töpke — svarade vittnet
med bestämdhet.
Töpke fick nu berätta hvad han visste
om saken, hvilket han ock gjorde på ett sär-
deles originelt sätt, oupphörligt afbruten af
Westerholm, som icke ens lät tysta sig af ord-
förandens förklaring att han skulle blifva ut-
visad om han ej teg.
— Såg inte vittnet om Nilsson blef sla-
gen? -— frågade ordföranden.
— Nej, de föste endast ut honom derför
att han inte kunde betala sin hyra, och så för
det att han inte lät deras vedstickor vara i
fred — svarade vittnet.
— Vittnet måste begagna tydligare ord
än fösa ut och köra ut. Hade ingen något
tillhygge i hand och slog Nilsson?
— Nog hade Lindberg en klämmare i
hand, men om han klämde till Nilsson det såg
jag inte; tvärtom Nilsson kallade dem alla för
tjufvar, bofvar och alla onda ord man kan
upptänka, och så skuffa han till Westerholm
NE RE RE AE ES
uevdinans aslöänlkla miss dan Ilvaft anch vältalig hat I