— Men ni vet ju huru förkrossande sanningen synes mig. — Jag vet det tyvärr endast alltför väl men ändå säger jag er att den raka vägen är den enda ni bör följa . . . en lögn skulle ofelbarare störta er än sanningen, den må förekomma ännu mera orimlig . . . Det är sant att vi trefva i mörkret, men endast genom orubblig ståndaktighet kunna vi hoppas att en solstråle skall genombryta de tjocka molnen. — Gud gifve det! ... Jag lofvar att vara stark och värdigt bära mitt öde! ..Kanske skall Gud ha medlidande med mina qval och skingra mörkret. Ännu en timma samtalade fången och hans försvarare och när advokaten slutligen gick lemnade han mekanisten jemnförelsevis lugn. Den unge mannens uppmuntrande ord hade åter gifvit Vaubaron en smula af hans fordna energi, och nästan med våld ryckt honom ur hans hejdlösa. förtviflan. Oaktadt alla de tankar som stormade om bvarandra i mekanistens hufvud och förvandlade hans hjerna till en smältugn, fick han ändå, utmattad som han var till både kropp och själ, under natten njuta några timmars, visserligen feberaktig och ofta afbruten, men dock stärkande sömn. Den unge advokaten å sin sida tillslöt deremot ingen enda sekund sitt öga, och han kastade sig ej ens på sin säng för att hvila. — Hvilken belägenhet! upprepade han oupphörligt för sig sjelf. Jag håller i mina händer en mans lif, ära, frihet och . . . ehuru brottslig för alla andra är deone mans oskuld