värdigas skänka mig den kraft och vältalighet hvarom jag på knä bedt honom. — Ni skall således kanske rädda mig? stammade Vaubaron. Ni skall kanske återskänka mig lif och ära? — Det har endast några minuter förflutit sedan ni grämde er öfver att ännu lefva, sade jag er inte då: hoppas! — Ack, min herre, utför detta underverk! utropade mekanisten. Lägg min oskuld i dagen . . återskänk mig friheten . . . hedern! . .. Måtte jag kunna få knäböja på min stackars hustrus graf . .. Måtte jag få söka och återfinna min lilla flicka och jag svär vid min döda maka och mitt försvunna barn att det ögonblick då jag kan få dö för er skall vara det skönsta i mitt lif! Advokaten svarade ingenting, han tryckte endast varmt den anklagades hand. Han hade den orubbliga öfvertygelsen, den fasta vissheten att detta löfte om blind tillgifvenhet verkligen uttryckte den innerligaste tanken hos den som han skulle försvara, och som han hoppades rädda. Det ett ögonblick afbrutna samtalet återknöts småningom. — Domarne komma väl också i morgon att förhöra mig? sade Vaubaron. — Nej, denna gång blir det ej domarne utan presidenten vid assisrätten som kommer att göra det. — Och hvad skall jag svara på de frågor han riktar till mig? — Sanningen . . . hela sanningen ... endast sanningen.