värdigas skänka mig den kraft och vältalighet
hvarom jag på knä bedt honom.
— Ni skall således kanske rädda mig?
stammade Vaubaron. Ni skall kanske åter-
skänka mig lif och ära?
— Det har endast några minuter förflu-
tit sedan ni grämde er öfver att ännu lefva,
sade jag er inte då: hoppas!
— Ack, min herre, utför detta under-
verk! utropade mekanisten. Lägg min oskuld
i dagen . . - återskänk mig friheten . . . he-
dern! . .. Måtte jag kunna få knäböja på
min stackars hustrus graf . .. Måtte jag få
söka och återfinna min lilla flicka och jag
svär vid min döda maka och mitt försvunna
barn att det ögonblick då jag kan få dö för
er skall vara det skönsta i mitt lif!
Advokaten svarade ingenting, han tryckte
endast varmt den anklagades hand.
Han hade den orubbliga öfvertygelsen,
den fasta vissheten att detta löfte om blind
tillgifvenhet verkligen uttryckte den innerligaste
tanken hos den som han skulle försvara, och
som han hoppades rädda.
Det ett ögonblick afbrutna samtalet åter-
knöts småningom.
— Domarne komma väl också i morgon
att förhöra mig? sade Vaubaron.
— Nej, denna gång blir det ej domarne
utan presidenten vid assisrätten som kommer
att göra det.
— Och hvad skall jag svara på de frågor
han riktar till mig?
— Sanningen . . . hela sanningen ...
endast sanningen.