berz ämnade gå in till staden, och dessutom fått i kommission att i staden uppköpa 1 kanna bränvin, 4 kardus tobak och 4 cigarrer, till hvilka uppköp han erhållit penningar af Nilsson; men sedandess hördes Lindberg icke vidare af. Lindberg förklarade nu att han verkligen uträttat ifrågavarande uppdrag; men på hemvägen råkat ut för en oförutsedd händelse som nödgade honom att återvända till staden. Han hade nemligen straxt invid Djurhagen mött fyra karlar som begärt bränvin af honom, hvilket han likväl förnekat, och då hade karlarne frånryckt honom kruset, hvari bränvinet förvarades. Lindberg som såg sitt krus ohjelpligen förloradt ville då göra röfrarne åtminstone den förargelsen att de inte skulle få någon glädje af den röfvade skatten, hvarför han lyftade upp foten för att söndersparka kruset; men en af rånarne fick då behag till den så godt som nya stöfveln och drog den af Lindbergs fot, hvilken manöver upprepades då Lindberg framsträckte andra foten för att sparka till kruset. Uppretad sträckte Lindberg fram sin arm mot bofvarne, men till hans stora bestörtning fattade en af dem först i den ena och så i den andra rockärmen, så att äfven rocken, tillika med deri förvarade tobak, cigarrer och penningar, blef röfrarnes byte. Ordföranden och målseganden tycktes emedlertid icke sätta mycken tro till Lindbergs afgifna berättelse, hvarför ock ransakningen med honom uppskjöts till nästa rättegångsdag. Hvad Danielsson åter angår så dömdes han för det han innehaft åtskilliga från byggmästar Wiman stulna verktyg, dem han med säkerhet afvetat vara stulna, att straffas såsom hade han sjelf begått stölden. Enligt nya strafflagen dömdes han till 6 månaders straffarbete och att under 8 år vara förlustig medborgerligt förtroende. — Arbetskarlen Olof Nilsson hade i förrgår till rådhusrättens fjerde afdelning instämt skoarbetarne Westerholm, Lindberg och Hasseldahl med yrkande om ansvar å dem för det de öfverfallit och slagit Nilsson. Målet påropades och i domsalen inträdde Nilsson och de tre skoarbetarne, hvilka synbarligen kommo direkte från något af Bachi tempel, der de hemtat mod och själsstyrka för att värdigt kunna uppträda. — Har Nilsson några vittnen med sig? — frågade ordföranden. — Nej, men de måtte väl sjelf veta hvad de gjort — svarade Nilsson. — Ha ni slagit honom? — återtog ordföranden. — Nej! — svarade skoarbetarne i korus. — Det är han som slagit mig och det vill jag bevisa genom ett vittne — tillade Westerholm. — Hvem är det vittnet? — Kristoffer Töpke, och han är säker — genmälte Westerholm med en öfvertygande gest. — Kalla in Töpke — yttrade ordföranden till vaktmästaren. — Töpke! — ropade Westerholm med full hals. — Tyst der! — varnade ordföranden. Med Vördig hållning trädde vittnet in i salen. — Hvem är ni? — sporde ordföranden. — Kristoffer Töpke — svarade vittnet med bestämdhet. Töpke fick nu berätta hvad han visste om saken, hvilket han ock gjorde på ett särdeles originelt sätt, oupphörligt afbruten af Westerholm, som icke ens lät tysta sig af ordförandens förklaring att han skulle blifva utvisad om han ej teg. — Såg inte vittnet om Nilsson blef slagen? -— frågade ordföranden. — Nej, de föste endast ut honom derför att han inte kunde betala sin hyra, och så för det att han inte lät deras vedstickor vara i fred — svarade vittnet. — Vittnet måste begagna tydligare ord än fösa ut och köra ut. Hade ingen något tillhygge i hand och slog Nilsson? — Nog hade Lindberg en klämmare i hand, men om han klämde till Nilsson det såg jag inte; tvärtom Nilsson kallade dem alla för tjufvar, bofvar och alla onda ord man kan upptänka, och så skuffa han till Westerholm NE RE RE AE ES uevdinans aslöänlkla miss dan Ilvaft anch vältalig hat I