väl som jag att Gud vändt sitt ansigte ifrån mig ...att jag är förbannad! — Kom ihåg att endast några veckor förflutit sedan ni kastade er i dödens armar och att döden försköt er, utbrast advokaten. Jag hyser den orubbliga öfvertygelsen att Gud ej på detta underbara sätt skulle ha räddat ert lif om det varit hans afsigt att öfverlemna det i bödelns händer .. . Jean Vaubaron, jag upprepar ännu en gång, hoppas! — Hvarpå? ... Om ett oväntadt ljus verkligen skulle komma att upplysa den mörka dram hvari jag är hufvudmannen, om man skulle skänka mig lifyct, och återgifva mig friheten, hvad skulle jag väl göra dermed? Min hustru är död, min lilla flicka förlorad, hvad återstår mig då mdra här på jorden? ... Nej, nej, det är bättre att dö genast och efter som den gudomliga lagen förbjuder sjelfmord, befriar mig mina domare, genom att döma mig, från ett brott! — Jean Vaubaron, dessa ord anstå hvarken en hederlig karl eller en god far! inföll advokaten med fast röst. — Såå, ni tycker det, stammade mekanisten. Jag var likväl en hederlig karl och en god far ... Ack, för min Blanche, min lilla flicka, mitt stackars tillbedda barn, skulle jag gerna ha offrat hvarje blodsdroppa i mina ådror. — Det är sant att er dotter försvunnit, men säkert lefver hon ännu . . . och en helig pligt ålägger er att lefva för henne, att efterspana hennep att återfinna henne, att vaka öfver henne.