UUL vASTARAllU TLULLALLÄALOL
Jag vet ej om du kände honom personli-
gen, men jag vet att du kände fostren af
hans penna, att du tjusades af hans musika-
liska kompositioner.
Under hösten 1842 satt jag, efter lyckligt
genomgångna tentamina, å Lilla Carolina för
att examineras till studentexamen. De 3:ne
herrar, hvilka suto vid samma bord, voro mig
fullkomligt obekanta. En af dem är nu en
stor litteratör, den andre professor i Stockholm
och den tredje var ÅA. J. Afzelius. Den sist-
nämnde ådrog sig genast min uppmärksamhet.
Han hade nemligen glasögon och var försedd
med ett par yfviga mustacher. Denna pryd-
nad var vid den tiden ensamt förbehållen hrr
militärer, men professor Jakob Agardh, då ad-
junkt i botaniken, hade vid sin återkomst från
Paris samma år brutit isen och uppträdde på
Lundagård med väldiga mustacher och dito
pipskägg. Exemplet vann efterföljd. Bland:
examinatorerna befann sig just samma Agardh.
Jag minnes ej hvilket frangeyskt arbete han
förelade oss till tolkning, men jag glömmer
aldrig det osläckliga skratt, hvari A—s råkade,
då en af oss öfversatte Chretien med Kre-
ter. Jag häpnade öfver denna vanvördnad,
men ännu värre blef det, då nuvarande pro-
fessorn, utmärkt skicklig och sedermera pro-
moverad med. doktor vid 24 års ålder, skulle
examineras i Hebreiska språket. Han hade lärt
sig utantill 1:sta psalmen, utan att känna bok-
stäfverna. Nuvarande biskop Bring, då exa-
minator i teologi och Hebreiska språket, till-
sade honom att tolka 3: dje eller 4:de versen.
Examinandus läste öfver i minnet, började helt
oförfäradt att citera en annan vers. Detta re-
peterades ett par gånger, då A—s, — sedan
Bring anmärkt att hr L. ej kunde läsa innan-
till, inföll -— såsom jag tyckte ännu mera him-
melsskriande : Möjligtvis hafva flugorna till-
satt för många vokaler.
Detta var mitt första sammanträffande
med Afze, men jag lyckades kort derefter
att blifva närmare bekant med honom, Själ-
full, poetisk, musikalisk drog han till sig alla.
Till hans bästa vänner under denna tid räk-
nades nuvarande professor Gustaf Ljunggren
och skalden Talis Qualis. Afzes första lit-
terära produkt Vårminnen utkom — om jag
ej missminner mig — år 1843. Den helsades
af pressen med bifall och han uppmuntrades
att fortsätta. Under nyssnämnde år deltog han
i det första nordiska studentmötet. Hans far-
broder, A. A. Afzelius, författaren till Nec-
kens polska, deltog i det andra studenttåget
och utgaf en särskild berättelse om detta, deri
han omtalar att han sammanträffat med sin
brorson en särdeles intelligent yngling?. Och
derom äro väl Kl skiljaktiga meningar. Afze,
särdeles god sångare, hade bildat en särskild
sångförening, hvilken likväl sammanslogs med
den allmänna, sedan Otto Lindblad öfvertog
denna. Afze hade ett svärmiskt, oroligt lynne.
Han älskade att bygga luftslott, och då han den
ena dagen kunde vara nedtryckt af förtviflan vid
tanken på framtiden, sväfvade han följande dag
i etheriska rymder. Jag minnes huru han un-
der hela 8 dagar drömde om ett patronelt pa-
storat. Prestexamen var väl det han minst
tänkte på såsom vilkor härför. Åren gingo,
han skref en och annan novell i våra jul-
kalendrar, en och annan glad studentsång, som
troligen ännu genljuder på Lundagård. En
gammal historia, poemet (förut tryckt) åter-
finnes 1 hans sista arbete Ur Herbariet, är en
lefvande målning från en episod i hans lif.
Året 1848, det skickelsedigra, inbröt. Han
hade då tagit kameralexamen och lemnat aka-
demien ; men — han hade svurit och brunnit
i Ridehuuset. Han ville lösa sin ed och
ställde sig i danska armåns leder, Att han
var en värdig representant för vår nation be-
visades deraf att han avancerade till premier-
löjtnant och dekorerades med Dannebrogen,
som då ej utdelades utan urskiljning, Han så-
rades allvarsamt — jag vill minnas att det
var vid Dippel. Återviände efter stilleståndet,
sedan han först i utbyte mot det blod, han;
gjutit på slagfältet, vunnit Danmarks största
skati: dansösen Augusta Nielsen. Detta äk-
tenskap blef olyckligt och upplöstes efter 2:ne
år. Han gjorde ett besök i Jönköping under
hösten 1849. Der sammanträffade jag för sista
gången med kcnom. En kollation tillställdes.
på stadshuset af källarmästaren Hallenberg och
PAfze sjöng der sin sedermera så ryktbara
romans Ensam du är ej samt Fantasie på fält-
vakten. Båda dessa voro då ej utkomna i
musikhandeln. Skymningssången var skrif-
ven till Augusta, om hvilken han då för sina .