fallit i en verklig magnetisk sömn, och vill
vi nu att jag skall väcka upp henne?
— Se så, min vän Rodille, slösa nu inte
bort tiden med onödigt prat — afbröt dok-
torn häftigt. — Res er upp och fort ut på
jagt.
Rodille reste sig med samma snabbhet
som om han blifvit satt i rörelse medelst en
fjeder, tömde i ett tag det framför honom stå-
ende glaset och frågade:
— Skall jag följa efter någon?
— Ja.
— Hvem?
— En man, ännu ung, och en liten flicka
som i detta ögonblick lemnat mitt kabinett...
de äro ännu i trädgården och jag har gifvit
order om att porten åt boulevarden ej får
öppnas för dem förrän ni hunnit ned... Hör
noga på hvad jag säger: ni får ingen enda
sekund förlora dem ur sigte,
— Jag förstår . .. ni vill ha reda på
deras adress och namn.
— Alldeles.
— Godt ... jag flyger .. . om några
minuter är jag här igen.
Han satte på sitt hufvud samma bredbor-
diga filthatt vi förut beskrifvit, tog sin 1 ett
hörn stående käpp och lemnade rummet, med
en liflighet som bådade godt.
Ett ord från Rodille till betjenten under-
rättade denne att han nu knnde öppna por-