— Nå, är ni belåten dermed? — frågade exnotarien. — Kanske kan jag på ett annat ställe få mera, — mumlade mekanisten förläget. — Att försöka står er fritt, — svarade Laridon torrt; -— dock råder jag er till att i händelse af afslag på ett annat håll icke komma hit tillbaka, ty då tar jag icke era saker för något pris. — I så fall återstår mig endast assistausen. Klädmäklaren började muntert gapskratta. — Min käre granne, — sade han sedan hans skratt-paroxysm något saktat sig, — jag ger er hundra francs för skräpet om pi på assistansen får mer än på sin höjd hundra sous . .. Men låtom oss nu raskt komma på det klara med hvarandra, ty jag har att göra . .. Vill ni ha femtio francs, ja eller nej ? — Ja, — svarade Vaubaron helt sakta, — jag måste väl nöja mig dermed. — Se der är pengarne, glöm icke bort mig en annan gång, jag skall alltid skatta mig lycklig om jag kan tjena er. Utan att säga ett ord stoppade mekanisten de tio ö-fransstycken, som Laridon lemnat honom, i sin ficka ooh gick ut för att inköpa dagens lifsförnödenheter. Så snart Laridon blef ensam öppnade han den stora hufvudbok, hvari polisen fordrar att alla de köp en klädmäklare under dagen