— Nå, är ni belåten dermed? — frågade
exnotarien.
— Kanske kan jag på ett annat ställe
få mera, — mumlade mekanisten förläget.
— Att försöka står er fritt, — svarade
Laridon torrt; -— dock råder jag er till att
i händelse af afslag på ett annat håll icke
komma hit tillbaka, ty då tar jag icke era
saker för något pris.
— I så fall återstår mig endast assi-
stausen.
Klädmäklaren började muntert gapskratta.
— Min käre granne, — sade han sedan
hans skratt-paroxysm något saktat sig, — jag
ger er hundra francs för skräpet om pi på
assistansen får mer än på sin höjd hundra
sous . .. Men låtom oss nu raskt komma
på det klara med hvarandra, ty jag har att
göra . .. Vill ni ha femtio francs, ja eller
nej ?
— Ja, — svarade Vaubaron helt sakta,
— jag måste väl nöja mig dermed.
— Se der är pengarne, glöm icke bort
mig en annan gång, jag skall alltid skatta mig
lycklig om jag kan tjena er.
Utan att säga ett ord stoppade meka-
nisten de tio ö-fransstycken, som Laridon lem-
nat honom, i sin ficka ooh gick ut för att
inköpa dagens lifsförnödenheter.
Så snart Laridon blef ensam öppnade han
den stora hufvudbok, hvari polisen fordrar
att alla de köp en klädmäklare under dagen