Vyheter från Stockholms län Senfärdiga vederbörande. Den 1 nistl. december drunknade en karl utanför Pollareberg nära Skuru bro. Först den 25 ler juldagen omtalade en karl i grannskapet lemna händelse på Tollare gård. Samma dag vå eftermiddagen upptogs karlens lik ur sjön. Tan igenkändes fär att vara en smålänning; wamnet okändt. Liket fördes till Tollare och nlades i tvättstugan, men gårdens egare, som vistas sjuk i hufvudstaden, erhöll ej underättelse derom förrän efter tre dagar, och hans olk hade under tiden ej gjort något vidare ut denna sak. Genast efter erhållen underättelse anmälde egaren förhållandet hos konunsens befallningshafvande i länet. Det var len 238 december. Då till nyårsafton ingen åtgärd afhördes skickade egaren bud med skrittlig påminnelse ill landssekreteraren, dervid påpekande att orott möjligen kunde vara begånget, hvilket Atminstone kunde i följd af åtskilliga omständigheter misstänkas, och med förfragan om hvad som författningsenligt skulle företagas med liket. Landssekreteraren svarade att detta icke angick egaren och att han bråkar så mycket. Egaren fann sig icke rätt tillfredsställd med detta besked, utan vände sig till landshöfdingen med hemställan om det icke angär en egendomsegare att ett lik ligger och undergår förvandling i hans hus. Lundshötdingen tyckte visst att det var orätt ar en tjensteman att förhetsa sig, men det var då lätt förklarligt, då egaren gjort obefogade påminnelser. Landshötdingeembetet hade nemligen, såsom det sjelt anser, gjort gudi nog då det hade den 30 dec. skickat med posten ordres till länsmannen. Ätven skulle provincialläkarenobducera liket. Måndagen den 2 Januari var längmannen i ordning att bese liket och provincialläkaren att obducera det; men 5 dagar derefter, den 7 Januari, låg liket ännu qgvar i tvättstugan. Som det nu var 17 dygn sedan karlen drunknade och 10 dygn sedan laudshöfdingeembetet erhöll anmälan derom, och som, utom annat obehag af liket, det äfven skrämde det vidskepliga gårdstolket från att förrätta en del sysslor, så tog sig Tollare egare före att gå in till justitieombudsmannen med en anmälan om hvad som passerat. Dessförinnan hade dock landshöfdingeembetet redan den 3 januari meddelat för länsmannen föreskrift att liket finge ärliga begrafvas. Om postgångens långsamhet eller länsmannens långsamhet eller någon outredd naturkraft vållat det, nog af, först den 11 Januari skickade länsmannen den erhållna föreskriften till pastorsembetet i Boo. Den :2 kom skrilvelsen fram. Pastorsembetet handlade raskare än alla föregående vederbörande. Det skickade mnemligen samma dag in till egaren i Stockholm och begärde skjuts och handräckning för den dödes förande till grafven. Den 13 kom ändtligen den stackarens kropp til sitt sista hyilorum, 23 dygn efter att den drunknat. Mau ser af ärendets gång att påminnelserna gjort så mycken verkan, att landshöftdingeembetet skyndat sig så mycket det någonsin förmått. Man kan läsa mellan raderna att det handlat riktigt med andan i halsgropen. Ändå har det gått så långsamt att få ett fattigt lik i grafven. — Det måtte då vara någonting ruttet i våra embetsverks organisation och kommunikationsväsende, eftersom det går så ömkligt för dem äfven med de aldrasimplaste saker.