Er utgjuta mina stora bekymmer för det när-
varande. Min Pappa och min Mamma tala
oupphörligt om de bekymmersamma penning-
tiderne, men hvad är det, Herr Redaktör, emot
mina bekymmer öfver de förlorade Snilltågen
vid Kumla och Mosås stationer. Jag är ju
nog olycklig att bo midt emellan dessa plat-
ser, och eger mina mesta vänner, och — om
Ni inte talar om det — mina beundrare ock-
så, i Örebro. Döm då om mina känslor när
jag förlorat alla helgens dansnöjen, på hvilka
jag varit bjuden i den lysande staden, eme-
dan väglaget varit dåligt, Pappa för rädd om
hästarna och min egen utväg, Jernvägsutvägen
nemligen, varit mig totalt beröfvad. Jag ön-
skade att de väldiga herrar, som förordnat
borttagandet af bantågens uppehåll vid Mosås
och Kumla, hade rimfrost på jernvägsskenorna
hvarje gång — och det är inte sällan — som
de bege sig ut att åka. — Nej! detta är
grymt; jag önskar i stället att de skulle se
en stackars flicka, som är bjuden på bal om
aftonen och under dagens lopp från sina fön-
ster betraktar bantåg på bantåg som ila förbi,
ställda till det glädjens hemvist, dit bon af
all sin själ längtar. Det är ej tänkbart at
de väldiga herrarne ju då icke skulle känns
en rörelse af medlidande och, hvad som vore
dem lätt, också afhjelpa det öfverklagade onda
Pappa har väl tröstat mig och sagt att
vi snart få ändring och återfå möjligheten att
begagna bantågen. De gå nu tomma, säger
han; och stationsinspektorerna på båda stäl-
lena, som härom dagen voro hembjudna jemte
prosten, klockaren och länsman, de trodde
också att stationernas minskade inkomster
skulle väcka vederbörandes uppmärksamhet
på huru nödvändig och nyttig en återgång
till det gamla vore; och de tre sockenstorhe-
terna svara härtill alla: Amen. Men, Hr
Redaktör, hvad betyda dock sådane små-pla-
neter? Ni! som likt en uppgående sol för
hvarje timma och stund blir allt mer lysande,
Ni! — föreställer jag mig — Ack! om jag
kunde vinna Ert deltagande, då tändes säkert
hoppet i mitt sorgsna lilla hjerta! Egna en
stunds tanke åt detta olyckliga förhållande!
Låt genom Er tidning komma till vederböran-
des kännedom, att ej allena jag, utan alla,
unga och gamla, nöjets och penningens dyr-
kare, arbetets son och den sysslolöse, alla be-
klaga sig öfver den oberäkneliga förlusten.
Jag menar oberäknelig derföre, att ingen kan
räkna ut hvarföre den blifvit oss tillfogad.
Få se om jernvägsherrarne sjelfva kunna räk-
na ut den förlust deras inrättning lider. Här-
omdagen tog jag till tårarna, och då sade
Pappa: Kära barn, du kan ju gå med lokal-
tåget! — Goda Pappa, huru är det möjligt?
det finns ju bara en enda andra klassens
kup6, inrättad i ändan på en tredje klass-
vagn; och om Pappa visste huru den ser ut
inuti! Dessutom klämde prostens Amelie to-
talt sönder sin krinolin i den der kupen, med
tillhjelp af en rödbrusig halfherre, som inkom
och blef hennes granne, sedan redan förut fem
sutto på samma sida.
Om Ni, Hr Redaktör, tar turlistan i hand,
så kan Ni sjelf se huru löjligt de dagliga jern-
bantågen mellan Örebro och Halsbergs station
äro anordnade. Ut rusar ett bantåg omkring
tiotiden, jag vet ej så noga, från Örebro, ilar
förbi Mosås och Kumla stationer och är på
en halftimma i Halsberg: 10 minuter deretter
rusar samma tåg tillbaka till Örebro, och 10
minuter derefter repeteras denna kurirresa till
Halsberg och åter. Och hvarföre denna för-
färliga brådska? Och hvarföre få inte dessa
tåg göra uppehåll vid de mellanliggande sta-
tionerna? Hufvudtågen mellan Stockholm, Gö-
teborg, Jönköping och Malmö äro alla obero-
ende af Örebrotågen. Om vi åtminstone kun-
de få uppehåll vid det första tåget till Hals-
berg och det sista derifrån. Jag tänker att
passagerarne från och till de stora tågen få
åka sitt lystmäte på hastighet, och att det
skulle kännas rätt ljuft och några minuters
uppehåll ganska lugnt upptagas vid mellan-
stationerna på den lilla bibanan.
Ack ! om jag egde vältalighet — ack! o
jag egde inflytande! jag skulle då arrangera
en stormpetition till kongl. styrelsen; men hvad
kan en stackars flicka göra? Ni, min Herre,
som från början uppträdt såsom, och i min
tanke verkligen är, en Riddare, sans peur et
sans reproche, antag Ni Er den förtrycktas
sak, säg några ord på Ert lätta men dock
kraftiga maner. De höras långt, de tränga
djupt; till Er står all min förtröstan; kom
ihåg att alla välgerningar förr eller senare
PO SUG AE pb f-ES r rr