Er utgjuta mina stora bekymmer för det närvarande. Min Pappa och min Mamma tala oupphörligt om de bekymmersamma penningtiderne, men hvad är det, Herr Redaktör, emot mina bekymmer öfver de förlorade Snilltågen vid Kumla och Mosås stationer. Jag är ju nog olycklig att bo midt emellan dessa platser, och eger mina mesta vänner, och — om Ni inte talar om det — mina beundrare också, i Örebro. Döm då om mina känslor när jag förlorat alla helgens dansnöjen, på hvilka jag varit bjuden i den lysande staden, emedan väglaget varit dåligt, Pappa för rädd om hästarna och min egen utväg, Jernvägsutvägen nemligen, varit mig totalt beröfvad. Jag önskade att de väldiga herrar, som förordnat borttagandet af bantågens uppehåll vid Mosås och Kumla, hade rimfrost på jernvägsskenorna hvarje gång — och det är inte sällan — som de bege sig ut att åka. — Nej! detta är grymt; jag önskar i stället att de skulle se en stackars flicka, som är bjuden på bal om aftonen och under dagens lopp från sina fönster betraktar bantåg på bantåg som ila förbi, ställda till det glädjens hemvist, dit bon af all sin själ längtar. Det är ej tänkbart at de väldiga herrarne ju då icke skulle känns en rörelse af medlidande och, hvad som vore dem lätt, också afhjelpa det öfverklagade onda Pappa har väl tröstat mig och sagt att vi snart få ändring och återfå möjligheten att begagna bantågen. De gå nu tomma, säger han; och stationsinspektorerna på båda ställena, som härom dagen voro hembjudna jemte prosten, klockaren och länsman, de trodde också att stationernas minskade inkomster skulle väcka vederbörandes uppmärksamhet på huru nödvändig och nyttig en återgång till det gamla vore; och de tre sockenstorheterna svara härtill alla: Amen. Men, Hr Redaktör, hvad betyda dock sådane små-planeter? Ni! som likt en uppgående sol för hvarje timma och stund blir allt mer lysande, Ni! — föreställer jag mig — Ack! om jag kunde vinna Ert deltagande, då tändes säkert hoppet i mitt sorgsna lilla hjerta! Egna en stunds tanke åt detta olyckliga förhållande! Låt genom Er tidning komma till vederbörandes kännedom, att ej allena jag, utan alla, unga och gamla, nöjets och penningens dyrkare, arbetets son och den sysslolöse, alla beklaga sig öfver den oberäkneliga förlusten. Jag menar oberäknelig derföre, att ingen kan räkna ut hvarföre den blifvit oss tillfogad. Få se om jernvägsherrarne sjelfva kunna räkna ut den förlust deras inrättning lider. Häromdagen tog jag till tårarna, och då sade Pappa: Kära barn, du kan ju gå med lokaltåget! — Goda Pappa, huru är det möjligt? det finns ju bara en enda andra klassens kup6, inrättad i ändan på en tredje klassvagn; och om Pappa visste huru den ser ut inuti! Dessutom klämde prostens Amelie totalt sönder sin krinolin i den der kupen, med tillhjelp af en rödbrusig halfherre, som inkom och blef hennes granne, sedan redan förut fem sutto på samma sida. Om Ni, Hr Redaktör, tar turlistan i hand, så kan Ni sjelf se huru löjligt de dagliga jernbantågen mellan Örebro och Halsbergs station äro anordnade. Ut rusar ett bantåg omkring tiotiden, jag vet ej så noga, från Örebro, ilar förbi Mosås och Kumla stationer och är på en halftimma i Halsberg: 10 minuter deretter rusar samma tåg tillbaka till Örebro, och 10 minuter derefter repeteras denna kurirresa till Halsberg och åter. Och hvarföre denna förfärliga brådska? Och hvarföre få inte dessa tåg göra uppehåll vid de mellanliggande stationerna? Hufvudtågen mellan Stockholm, Göteborg, Jönköping och Malmö äro alla oberoende af Örebrotågen. Om vi åtminstone kunde få uppehåll vid det första tåget till Halsberg och det sista derifrån. Jag tänker att passagerarne från och till de stora tågen få åka sitt lystmäte på hastighet, och att det skulle kännas rätt ljuft och några minuters uppehåll ganska lugnt upptagas vid mellanstationerna på den lilla bibanan. Ack ! om jag egde vältalighet — ack! o jag egde inflytande! jag skulle då arrangera en stormpetition till kongl. styrelsen; men hvad kan en stackars flicka göra? Ni, min Herre, som från början uppträdt såsom, och i min tanke verkligen är, en Riddare, sans peur et sans reproche, antag Ni Er den förtrycktas sak, säg några ord på Ert lätta men dock kraftiga maner. De höras långt, de tränga djupt; till Er står all min förtröstan; kom ihåg att alla välgerningar förr eller senare PO SUG AE pb f-ES r rr