XVIII. Rodille och Ripainsel. Bakom sitt galler och sin gröna gardin utstötte Rodille, eller riktigare fader Legrip, den ena skrattsalfvan efter den andra, som en i saken fullkomligt ointresserad person. Denna munterhet inför en så gräslig missräkning — tycktes fördubbla Ripainsels vrede. Han stötte med hela sin kraft handen mot diskskifvan och upprepade med dundrande stämma: — Äro stenarne falska? — Ja, ingen enda är äkta. — Det är omöjligt. — Jag hoppas att ni icke tviflar på mitt ord? sade tjufgömmaren hvasst. — Visst icke, visst icke, pappa Legrip, skyndade Ripainsel att infalla. — Hvarföre säger ni då att det är omöjligt? — Betänk att jag tagit dessa juvelskrini ett ståtligt hotell, i en grefvinnas boudoir! -—Än sen? — En förnäm dam . . — Hvad mera? — En mycket rik dam... — Nå, hvilken slutsats gör ni af allt detta?