han dock ej undertrycka en nerfskakning nä han såg sig ansigte mot ansigte med den exekutionsbetjent, som hade i uppdrag att lagsöka honom för att utfå maskinbyggarens fordran. Exekutionsbetjenten var en ung man, hos hvilken vanan vid utmätningar ännu ej förstenat hjertat; han var redbar, mensklig och välvillig. Han bodde i samma qvarter som Vaubaron, han kände tillfölje deraf hans sorgliga belägenhet och på samma gång han af hela sin själ beklagade honom, sökte han tjena honom med ett och annat godt råd. — Ack ja, min bästa herr Vaubaron, sade han med en viss ödmjukhet när han såg molnet, som vid hans åsyn förmörkade Jeans panna. Jag förstår mycket väl att mina besök måste plåga er, men hvad vill ni jag skall göra? . .. Jag har hela tiden hoppats att ni åtminstone skulle titta upp till mig med någon liten afbetalning, måhända hade jag då, när jag lyckats öfvertyga era fordringsegare om er goda vilja, kunnat utverka åt er ett litet anstånd med återstoden. — Ack, herr Baudier, ni skall ej troatt det är den goda viljan som fattas mig, mumlade Vaubaron. — Det går således ännu alltid lika klent för er? Mekanistens läppar krusades af ett leende ullt af bitterhet.