men i allmiinhet så kära förströelserna, och det i verkstadsvisorna så ofta förekommande ordet kärlek fann intet eko i hans hjerta, åstadkom ingen ljuf förvirring i hans tankar. Vår hjelte bebodde ett vindsrum i ett sexvåningshus i ett al Paris fattigaste qvarter. Han hade möblerat detta lilla kyffe med eu tiälisäng, ett bord och en liten jernkamin, hyvari han eldade då det var mycket kallt, för att äfven under de långa vinteraftnarnpa kunna vara hemma och arbeta. Han lemnade detta rum så fort det blef dager och återvände dit på aftonen efter att förut ha ätit en tarflig middag hos någon snygg och billig restaurant. Det hände sillan att han under de för arbetet bestämda timmarna sprang upplör sina sex trappor. Den midt emot hans rum liggande vindskupan var bebodd af två fruntimwer, med hvilka ban aldrig talat. Det hände dock ofta att han mötte dem i trappan; de voro beggefi högsta grad tarfligt, för att icke säga fattigt klädda, men alltid oklanderligt snygga. Den ena at dem hade grätt, nästan hvitt hår, infallna kinder och röda ögon, hon föreföll ofärdig och sjuklig -hon gick alltid mycket långsamt och med tydlig svårighet. Den andra var en ung ficka, nästan ett barn, med ett blomstrande och förtjusande ansigte, vackert bloudt hår, stora ögon strålande af oskuld och förstånd oeh en liten