men i allmiinhet så kära förströelserna, och
det i verkstadsvisorna så ofta förekommande
ordet kärlek fann intet eko i hans hjerta, åstad-
kom ingen ljuf förvirring i hans tankar.
Vår hjelte bebodde ett vindsrum i ett
sexvåningshus i ett al Paris fattigaste qvar-
ter. Han hade möblerat detta lilla kyffe med
eu tiälisäng, ett bord och en liten jernkamin,
hyvari han eldade då det var mycket kallt, för
att äfven under de långa vinteraftnarnpa kunna
vara hemma och arbeta.
Han lemnade detta rum så fort det blef
dager och återvände dit på aftonen efter att
förut ha ätit en tarflig middag hos någon
snygg och billig restaurant. Det hände sil-
lan att han under de för arbetet bestämda
timmarna sprang upplör sina sex trappor.
Den midt emot hans rum liggande vinds-
kupan var bebodd af två fruntimwer, med
hvilka ban aldrig talat.
Det hände dock ofta att han mötte dem
i trappan; de voro beggefi högsta grad tarf-
ligt, för att icke säga fattigt klädda, men alltid
oklanderligt snygga.
Den ena at dem hade grätt, nästan hvitt
hår, infallna kinder och röda ögon, hon före-
föll ofärdig och sjuklig -- hon gick alltid
mycket långsamt och med tydlig svårighet.
Den andra var en ung ficka, nästan ett
barn, med ett blomstrande och förtjusande an-
sigte, vackert bloudt hår, stora ögon strå-
lande af oskuld och förstånd oeh en liten