Hvad kan han lefva af? frågade sigi blanc de öfver denna envisa otur mycket förvånad grannarna. Ingen kunde besvara denna temligen oför synta frågan, men huru det än var, så tyckte det gå ganska bra för herr Laridon, åtminston var han ej skyldig någon menniska en end: skilling. Det är till och med af vigt nämna det han alltid, då man föreslog honom någo köp hvilket han fann för sig fördelaktigt, i si ficka hittade den nödiga summan för att p stället afsluta affären. Laridon var nog för sig sjelf. Han had hvarnk.y en piga eller en frånoch tillgåend uppasserska,. Som det föreföll, var han e stilla och beskedlig karl, med hvilken man lät kunde komma äfverens. Det enda han ick tyckte om var nysket folk. En eller två gån ger under de fyra 8r han bebott qvartere hade några personer, at det slag som gern: vill ha reda på allt, tagit sig den dristigheten at fråga honom om ett och annat rörande han affärer, men dessa personer hade blifvit s grundligt afsnästa att de för framtiden förlo rade lusten att göra några vidare frågor. Vi torde dock snart göra närmare bekant skap med herr Laridon, då det säkert äfvei blir oss klart hvad för slags person han var Emellertid stiga viu ppför den till först: våningen ledande trappan. Längs efter den vid denna våning an bragta balkongen, hvars tillvaro vi redan wo