Hvad kan han lefva af? frågade sigi blanc
de öfver denna envisa otur mycket förvånad
grannarna.
Ingen kunde besvara denna temligen oför
synta frågan, men huru det än var, så tyckte
det gå ganska bra för herr Laridon, åtminston
var han ej skyldig någon menniska en end:
skilling. Det är till och med af vigt nämna
det han alltid, då man föreslog honom någo
köp hvilket han fann för sig fördelaktigt, i si
ficka hittade den nödiga summan för att p
stället afsluta affären.
Laridon var nog för sig sjelf. Han had
hvarnk.y en piga eller en från- och tillgåend
uppasserska,. Som det föreföll, var han e
stilla och beskedlig karl, med hvilken man lät
kunde komma äfverens. Det enda han ick
tyckte om var nysket folk. En eller två gån
ger under de fyra 8r han bebott qvartere
hade några personer, at det slag som gern:
vill ha reda på allt, tagit sig den dristigheten at
fråga honom om ett och annat rörande han
affärer, men dessa personer hade blifvit s
grundligt afsnästa att de för framtiden förlo
rade lusten att göra några vidare frågor.
Vi torde dock snart göra närmare bekant
skap med herr Laridon, då det säkert äfvei
blir oss klart hvad för slags person han var
Emellertid stiga viu ppför den till först:
våningen ledande trappan.
Längs efter den vid denna våning an
bragta balkongen, hvars tillvaro vi redan wo