min hustru gaf: hennne något uppdrag att uträtta, hon såg då på mig och rörde sig icke ur fläcken. En dag blef Nicolaia utom sig och utropade: Han är icke din far! Då är du icke min mor, sade barnet lugnt. : Hon bleknade; sedan teg hon och grät blott då och då... Hvilken dumhet att gråtal Lifvet är så muntert! Han tömde sitt sista glas tokaier i ett enda drag. Så muntert! Ni minnes det der poemet — af hvem är det? — af den store Karomsine. Det är visserligen sant, att han är stor-ryss; men jag håller fast vid epitetet — han stack sin hand i håret — nu minnes jag det. Detta är vishetens kärna, som lifvet lärt mig: kärleken är dödlig — ingenting kan hindra den att dö. FrVar trogen och de skola skratta åt dig — de äro föränderliga som modet. — Växla, och du lössläpper afunden. Undvik hymens snara — smickra dig ej med att en qvinna lefver blott för dig. — Älska dem och bedrag dem alla sammans — för att icke sjelf. bedragas. Ja, så är det... man måste bedraga för att icke bedragas... Jag skulle nu kunna berätta er alla mina kärleksäfventyr. Alla qvinnor tillhöra mig: bondqvinnor, judinnor, borgarfruar, förnäma damer, alla sammans! — blondinen, brunetten, den röda också. Äfventyr hvarje dag, och ändå har aldrig mitt hjerta blifvit fångadt. Han började skratta på ett älskligt sätt och så att man såg hans tänder, söm voro hvita som elfenben. — Hvad tjenar för öfrigt ett hjerta till? En man bör ha hjerta för sina barn, för sina vänner, för fäderneslandet, men icke för en qvinna. Ingen har bedragit mig, sedan jag började bedraga