Mae AUTICSIGAIUGH, PJ UVILRG VI BORD UTV rara al vigt att vända allmänhetens uppnärksamhet, och återgifva vi derför denla amma, utan att inlåta oss närmare på frå-ni san om giltigheten af samtliga deri fäldajd mdömen. p Si Till Redaktionen af Aftonbladet! O Det är nu lång tid sedan allmänhetens fromma t7 önskningar om nationalmusei slutliga fullbordande I k blifvit tillfredsstälda, ity litet hvar med siikerhet ii antager, att nämnda byggnad numera befinner I d sig i det fullfärdiga skick, som från början varit o sedt. Att detta emellertid icke är förhållandet a tror insändaren sig kunna påvisa, ty enligt dele ritningar, han varit i tillfälle att skåda, skulle I k den ståtliga byggnaden komma att förses medlg några fristående bildstoder å taket, för hvilket indamål, som litet hvar säkerligen observerat, tvänne fotstycken af sten äfven äro anbringade. Då det nu, efter så många års förlopp, förmodligen icke är att vänta det de felande statyerna skola intaga de för dem bestämda platser, vore det måhända skäl att vederbörande i stället anordnade om fotstyckenas borttagande, då dessa ingalunda bidraga till byggnadens försköning, utan snarare motsatsen. Bäst vore dock, enligt insändarens åsigt, att gå i författning om att byggnaden äfven i denna del fullbordades, i synnerhet som det icke kan nekas, att dettunga utseende, som den i sitt närvarande skidk eger, härigenom i betydlig mån skulle minskas. I de flesta af utlandets större städer finner man rätt många, i synnerhet offentliga, byggnader vara försedda med bildstoder å taken, och detta sätt att smycka sina arbeten ha verldens mest framstående byggmästare ofta användt, hvadan om det sköna häri någon meningsskiljaktighet ej bör ifrågakomma. Tikaledes tager sig ins. friheten att hos samma vederbörande göra en vördsam förfrågan om hvart de två gripar tagit vägen, som varit afsedda att yta hvar sin sida af museets yttre trappa och ör hvilka plats beredts genom de tvänne framspringande partierna af huggen granit, som man märker utanför ingången. Äfven anbringandet af dessa skulle vara af stor effekt och säkerligen Pidraga att i ännu högre grad ge byggnaden den monumentala karakter, som tyvärr en stor del af våra offentliga byggnader i så hög grad saknar. Ett ledsamt men sant förhållande är det, att äfven flere andra af våra mera framstående byggnader lemnats ofullbordade. Sålunda finner man å nationalmuseum modeller till flere grupper, som från början voro ämnade att pryda de nu tomma ni scherna å slottets södra facad. I fråga varande gun er, fyra till antalet och modellerade af Wuchardon, som voro ämnade att uppställas i dessa nischer, föreställa: Herkules strider med Kakus, Anteus, lejonet och hydran. Dessutom äro af samme mästare modellerade och ämnade att uppställas på Logårdens balustrad fyra s. k. enleveringsgrupper, nämligen: Boreas och Orithya, Pluto och Proserpina, Romulus och Hersilia samt Paris och Helena. Men låtom oss återkomma till vårt gpantliga ämne. Vi finna då ytterligare Gustaf II Adolfs, visserligen icke i alla hänseenden formfulländade, men dock alltid imposanta ryttarstaty ännu i dag i ofulländadt tillstånd. På södra och norra sidan af dess fotställning äro nämligen anbringade platser för uppställandet å ena sidan af Sergells sköna grn: Axel Oxenstierna och Historien, samt en andra sidan för några särdeles vackra krigiska emblem af samme utmärkte svenske mästare. Månne icke dessa konstalster af vårt lands störste bildhuggare skulle vara förtjenta af att uppsättas på sina bestämda platser, der de för hvarje svensk och främling skulle bära vitne om svensk konst för nästan eller mer än ett århundrade tillbaka. Att ifrån Sergells mästerverk öfvergå till ett sådant missfoster i bygnadsväg, som den nya Riddarholmsbron kan måhända synas oförlåtligt, men då äfven denna, trots de påminnelser, som af vederbörande hos styrelsen för statens järnvägsbyggnader blifva gjorda om att denna bro skulle fullbordas i sitt ursprungligen tillämnade skick, icke ännu ledt till något resultat, torde en liten minnesuppfriskning icke vara ur vägen. Denna bro skulle nämligen, enligt antagen ritning, i sina fyra ändpunkter förses med hvar sin granitsockel eller rättare hörnsten, hvarpå borde anbringas gaskandelabrar. Ännu i denna dag saknas emellertid dessa tillbehör, som måhända, vackert utförda, i någon mån kunde förtaga verkan af det i öfrigt alt annat än sköna ibrobyggnaden En känd sak är att Stockholm, om man undantager Katarina kyrka, är i total saknad af vackra. och en hufvudstad värdiga kyrkobyggnader. En del af dem utgör till och med verkliga missfoster i byggnadsväg genom de olika stilar, som till följd af omoch påbyggnader blifvit applicerade å de samma. Sådant är nu emellertid nästan omöjligt att rätta, men nog tyckes det, som man borde kunna vänta, att så pass stora och rika församlingar, som Maria och Klara sent omsider kunde komma sig före med att förse sina resp. kyrkotorn med-ordentliga spiror och låta de nuvarande säkerligen endast provisionelt anbragta hufvarne fara. Då för några år sedan Klaraförsamling kostade på sin kyrka nytt koppartak, väntade man något i den vägen, men vederbörande måtte visst ha funnit det obehöfligt, och deri kunna de ju ha rätt. Ladugårdslands församling har emellertid på ett hedrande sätt visat hvad som med litet intresse för det sköna och nyttiga i detta fall kan frambringas. Också utgör denna kyrka nu en af nordens vackraste, ess byggmästare och församling till heder. På tal om kyrkor skulle ins. äfven vilja yttra några ord om den dråpliga pyggnaden vid Ersta, men inskränker sig att till dess värde byggmästare hemställa, huruvida han icke skulle anse det vara skäl att med vederbörande öfverenskomma om att söka borttaga åtminstone något af dess fula utseende genom att förse taket med en rundt omkring löpande s. k. balustrad. Det kan visserligen icke förnekas att många sköna byggnader på de senare åren uppstått i Stockholm, men med skäl har man som en brist hos i synnerhet de offentliga framhållit den nä stan totala frånvaron af monumentalt utseende. Dessutom har, enligt insändarens åsigt, ett annat väsentligt fel insmugit sig i så väl de offentliga, som privata byggnadernas yttre utseende, derienom att våra arkitekter och byggmästare totalt förbisett vigten af att åt sina byggnader förskaffa det så nödvändiga perspektivet. Ni hafva dock i vår hufvudstad så många sköna byggnader af Tessin, Adelcrantz, de la Vallee m. fl. äldre mästare, att i detta fall studera, att denna brist förefaller mer än besynnerlig. Tänkom oss blott huru Stockholms slott skulle taga sig ut, om det i likhet med t. ex. Grand hötel, teknologiska institutet, slöjdskolan, vetenskapsakademien m. fl. andra nutida byggnader skulle öfversmetas med endast en färg, utan att någon skilnad fjor å lister, ramar, fotställningar, portar m. m. Huru annorlunda och präktiga taga sig icke t.ex. operahuset, banken, garnisonssjukhuset, ståthållarehuset m. fl. ut mot dessa först nämnda. Ett hedrande undantag utgör emellertid den nya centralstationen; en i sanning monumental och ståtlig byggnad. När man härtill lägger det nutida bruket att måla sina plåttak och stuprännor röda, så att de på afstånd likna gamla tegeltak, har man i sanning nog af nutidens byggnadskonst i Sveriges hufvudstad, Gammal stockholmare.