par och prester, indraga deraw tidningar, rifva ned deras upproriska anslag på kyrkdörrarne och slutligen en gång gripa med jernhand om hufvudet på den orm, som slingrar sig omkring det och blott i känslan af sin makts otillräcklighet icke försöker qväfva det. Men jernhanden saknas, kraften i hela statskroppen saknas; derför skall knuten förbli olöst, och Italien skall fortfarande släpa sig omkring med denna black på foten, hvilken försvårar hvarje steg framht i utvecklingen. Det vore synd att säga annat, än att regeringen har varit tillmötesgående. Ministeren har, det vare sig nu af svaghet eller ej, gjort tillräckligt med eftergifter. Den tysta glömska, hvari lagförslaget om obligatoriskt civiläktenskap gled ned, då de klerikale satte sig upp deremot och på förhand förklarade, att de icke skulle hörsamma det, om det blefve antaget till lag, var en sådan eftergift, men icke den enda. Man låter biskopar fungera, hvilka icke ha uppfyllt sina förpligtelser mot statens lag, man har erkänt prester, som blifvit utnämnde af sådane biskopar, och fortfarande låtit hela det klerikala partiet ha det största inflytande på den all männa undervisningen; man har slutligen icke blott icke understödt, utan till och med satt sig emot de af befolkningen valda presternas tillträde till embetet. Men de klerikale äro långt ifrån att betrakta allt detta sksom eftergifter, som borde erkännas; för dem var det blott småsegrar, som borde begagnas, och långt ifrån att bli försonligt stämde, underbl-stes just deras stridslust derigenom. Att mycket af detta har skett till stor harm för detnationella och liberala Italien, faller af sig sjelf, och mer än en gång har det låtit sin ministere och särBkildt excellensen Visconti-Venosta höra, att han blott illa förstod att göra afseende på folkets eller, om man så vill, majoritetens önskningar och landets intressen. Den enda väg, som säkerligen återstår för staten att gå i förhållande till kyrkan, ir att, efter att fullkomligt ha brutit med let klerikala partiet, hvilket obestridligen för närvarande kan sägas representera, men ingalunda utgöra det katolska samhället, söka genomdrifva en reorganisation af de gyrkliga samhällsförhållandena i liberal riktning. Under det att absolutismen såiom samhällsgrundsats är död på det verldsiga området, råder den ännu åtminstone noninelt på det katolskt-presterliga; men har Ian icke genom dogmen om päfvens ofelarhet gått öfver till. abstraktionernas, för tt icke säga vanvettets verld, och har den eke derigenom slagit ihjäl. sig sjelf? En eorganisation i liberal riktning borde taga ill grundsats Cavours: libera chiesa in liero stato, till förebild de äldsta kristnal nenighetsgamfunden — och intet katolskt sud har större pligt och icke heller bättre : illfälle än Italien för närvarande att föröka det. Men det återstår att se, om och. är det försöker det. (Forts,)