granskare kalla det alldeles rasande, och Leopold förklarar, att han aldrig tillagt Thorild uttrycket det alldeles rasande, utan endast begagnat det som ett redeligt erkändt synonyme, hvilket han efter alla legiska och retoriska regler lofligen använder. Otvifvelaktigt, menar Ljunggren, är detta synonyme begagnadt för att förlöjliga Thorild, men Thorild är icke ärligare, då han i sin broschyr Om handelns sanna frihet säger, att Ieopold skrattat å propos af rikets nöd, då han i sjelfva verket endast skrattat åt Thorilds opraktiska förslag till denna nöds afhjelpande. Enkel rättvisa är här utan tvifvel skipad al Ljunggren, men det förefaller. oss som om Thorild här dock hade mera skäl att bli förbittrad öfver förvrängningen än Leopold, ty Thorilds vanställda tanke innebar i detta fall någonting djupare än Leopolds, nemligen den af honom fullständigt sålunda formulerade satsen: Det är endast de nya och dristiga snillen, som menskligheten har att tacka för allt; och om deras eldiga och stora verksamhet kastat dem i några irringar, så visa oss sjelfva dessa irringar mera af sannirgens och skönhetens rike än till hopa alla kalla och säkra trampare på sin enda stråt, somsär lagligen utmätt i vittra steg, med sina riktiga miloch fjerdingsstolpar för snillet, samt ett starkt salvagarde af kungars gunst. Emellertid är prof, Ljunggrens behandling af Thorild icke med detta band afslutad, och det låter sig ju tänkas, att han i det kommande mera framhåller hvad han nu lemnat märkbart å sido, kanske derför att det förut blifvit af andra ända till öfvermättnad påpekadt: det i Thorilds skrifter geniallska och ypperliga, hvllket dock äfven utan tvit. vel låter sig afvinnas nya sidor. 4. W. A.