farande uppehålla sig på trakten för att aga. De nyss nämnda verserna hade följande lydelse: Till minne af den år 1570 vid Hyltan (Angelstads socken, Småland) skjutne danske offieeren. Af G. N. 1. I denna nejd, der allt nu blott om fridens lycka talar, har ofta krigets fasa gått med död bland höjder, dalar. 2. Ack, tvenne folk af samma stam i brödrastriden blödde. När till hvarann de kommo fram, i fejd sin kraft de ödde. 38. I fredlig idrott fanns ej kamp, och ingen täflan rådde, förutan om det enas pamp det andras hjerta nådde. 4. Så kom en vinter hit en gång en här af danske männer att hämnas hvad i tiden lång förbröts af svenske svenner. Från stridens fasor likväl bort jag vända vill mitt öga. Jag tilja vill en jr kort om tro och dygder höga. 6. En man i danska hären fanns, hvars hågkomst vi nu fira. — Må vi åt honom minnets krans allt för hans trohet vira! 7. Från tider utaf hat och strid djupt klinga hörs hans saga. I oväns land han for med frid och kom att hjertan taga. 8. Och fast på pligtens hårda bud i strid han fört sin klinga mot starke män, i fridens skrud han kom till svaga, ringa. 9. Bland fiender i oväns land en trogen mö han vunnit. Bland farors hot, i stridens brand hans kärleks eld har brunnit. 10. Han henne fann; i ömma tal gick tiden snart till ände. Med liflig låga kärleksqval i deras hjertan brände. 11. Och under julens dyra fest i hennes hem han dröjde, och fastän främling, dock som gäst man honom väl förnöjde. Uti sin kärleks ljufva band blef tappre krigarn sluten och glömde ära, fosterland för flyende minuten. 13. Han dock till slut ur flickans famn med våld sig måste skilja. Far väl, från fridens sälla hamn jag drifves med Guds vilja. 14. Om mer jag dig ej skåda får i denna onda verlden, vår kärlek i fullbordan går, när lyktats jordefärden. 15. Och till sin här han återkom men krigets lagar döma: huv aldrig mer får vända om till fosterlandet ömma. 16. Ty som han brutit krigsmans ord, han får sig strax bereda att hvila uti oväns jord, sig der en graf tillreda. 17. Men innan han till döden går, han ifrån balsen tager en kedja, som af guld består, fullödig, präktig, fager. 18. Och säger: -Gif min hjertans vän ifrån mig denna kedja; bed henne ständigt gömma den och för min själ jemt bedja. 19. Ack. kärlekens och pligtens bud uti min själ de stredo, och arer Jag dröjde hos min brud, fast stunderna de ledo. 20. Vid spjutens klang. i stridens larm mitt blod jag velat gjuta; men nu en genomborrad barm mig vänners kulor skjnta. 5 2. För bröders skott der blödde han, skönt blodet snön sågs färga, men der hans varma bjertblod rann en herrlig skörd vi berga. 22. Och platsen, der den tappre föll, Allt sen den dagen visas och ut hans minne tiden höll, hans trohet bögt än prisas. För trohet mot den svenska mön han fick till döden vandra, men får i bimmeln kärlekslön; der gifvas de hvarandra. 24, Det blod han göt i oväns land ej fruktlöst skulle rinna. Det halp att släcka hatets brand som sågs hos bröder brinna. 22, . Den svenska jord i trogen famn hans ben har länge slutit. och i dess Ingna, trygga hamn han frid från kampen njutit. 26. På kyrkans mur man hänga ser med flor beprydd hans värja. Dess klinga brustna stycken ter, mer hårdt dock skulle härja 27. den bittra sorg uti det bröst, som ej af stål var gjutet, som ar en smärta utan tröst och. hopp blef genomskjutet. 28. Det var ej kämpens klinga blott, som vid hans graf man krossat; den samma blef ett hjertas lott, dock Herren. det förlossat. CA a Vid sidan af sin trogna mö han bidar domens timma. Ma deras minne aldrig dö, nen som en stjerna glimma . Hvad mensklig blindhet söndrat har af Cad det var förenadt. Hos .F8d dem står der sällhet qvar, Som 1 caskor dem förmenat. 29. 3 Tidnirgsöfversigt.