elserna. . Frågan gäller om äktenskapeti vissa hänseen-1 den skall göras lika med ett handelsbolag, som kan upplösas när som helst. Jag tror att allmänna meningen inom landet ännn ej är mogen för en sådan förändring. Måhända kunna vi i! en framtid komma ännu längre, man har redan: sett föreslaget, att hustrurna buiva männens målsmän. Redan Thorild har på sin tid yttrat, att) då männen i så många tusende år styrt veriden. in borde qvinnorna nu få försöka sig. Sådana igter torde dock tillsvidare få behålla sin plats RR gopiens och paradoxens områden, men icke Ja E Pr Ktiska lagstiftningen. 8 Ö skar bifall till Lagutskottets utlåtande. j 27 Hasselrot: För att klargöra min ställning ; tin förevarande fråga beder jag få omnämna, att i. RK efter min förmåga medverkat till alla hitis genomförda reformer, som gällt qvinnans rätt och hennes likställighet med mannen, såsom j. hennes lika arfsoch giftorätt, hennes rätt attj. vara myndig vid viss ålder, att ej stå under iftoman, hennes rätt att försörja sig sjelf och ennes rätt till offentlig undervisning, ja attjag i flera af dessa frågor framstått såsom motionär. Detta visar, att jag har godt förtroende till qvinnan och att jag beaktar hennes rätt. Detta oaktadt har jag biträdt Lagutskottets nu förevarande betänkande. Här är nemligen fråga icke allenast om qvinnans rätt, utan om någonting mycket högre, om välförhållandet inom familjen, om hvad som kan bidraga till att stärka eller att upplösa äktenskapet; och då familjen är den sedliga rot, ur hvilken samhället sig utvecklar, höfves det lagstiftaren att vara varsam och härl mindre se på den enskildes rätt än på det allMännas väl. För att reda föreliggande fråga beder jag att få skärskåda den från tre synpunkter. Den handlar nemligen om tre särskilda rättsfrågor: 1 om makars rätt att enskildt ega och förvalta den egendom, de hvar för sig före äktenskapet egt; 2 om rätt till och förvaltning af den egendom, makar under äktenskapet förvärfva, och 3. om gift qvinnas ifrågasatta rätt att råda öfver sin arbetsförtjenst. Den första frågan, eller anspråket på så väl qvinnans som mannens rätt att äfven under äktenskapet enskildt ega och efter eget godtfinnande förvalta den egendom, vare sig fast eller lös, som de före äktenskapet egt den kan jag förstå, och jag inser att den kan i lag stadgas och praktiskt genomföras, ehuru äfven der möta svårigheter. a lagen väl äfven bör innehålla bestämmelser om, hvad makarne med sådan enskild egendom böra bidraga till familjens underbåll; men för antagande af en sådan lag erfordras förändring i nu gällande stadganden om giftorätten; och då fråga härom icke blifvit väckt, har lagutskottet icke egt att derom framställa förslag. Dessutom är jag icke öfvertygad om gagnet af en sådan lag. I de aldra flesta fall är qvinnans såväl rätt som hennes väl bäst betryggadt under nuvarande förhållanden. då mannen förvaltar äfven hennes genom. Jag säger j allmänhet, och då lagen väl bör vara skrifven för det allmänna förhållandet och icke för undantagen, synes mig, för att undanrödja olägen heterna vid undantagsfallen, den utväg vara bäst, som riksdagen beträdt, då den i underd. skrifvelse den 17 Maj 1871 anhållit, att K. M:t täcktes utarbeta förslag till sådan förändring i 8 kap. 12 Giftermålsbalken, att genom äktenskapsförord kunde betingas rättighet för hustru art råda öfver sin enskilda egendom; och om behofvet för hustru att sjelf förvalta sin enskilda egendom är så trängande, som man påstår, föreställer jag mig, att föräldrar och målsmän framdeles temligen allmänt skola förbehålla sina döttrar och myndlingar denna rätt; ja — man kunde å så långt att i lag stadga, att förord alltid borde före äktenskapet upprättas om makarnes rätt till förvaltning af enskild egendom. Den andra frågan afser makars rät till och förvaltning af den egendom, de under äktenskapet förvärfva, eller med andra ord den gemensamma egendomen. : Det härvid framstälda påståendet, att sådan egendom skall vara gemensam, men att makarne skola vara lika berättigade vid dess förvaltning, kan jag deremot icke förstå. Så länge båda makarne äro eniga om förvaltningen. går det bra; men om olika meninfå vuppstå? Huru lösa dem? Skall man kasta ott om, hvilkens mening för hvarje fall skall gälla, eller skall tredje man tillkallas för att slita tvisten? Det är mycket lätt att om detta lika-berättigande uttala stora och vackra ord, men det är icke lätt att lösa frågan. Också har hvarken motionären, reservanten eller någon af de föregående talarne ens gifvit sig in på detta försök. Efter min uppfattning måste väl i fråga om den gemensamma egendomens förvaltning . en råda, och jag har ännu icke hört sättas i fråga, att mannens vilja i detta hänseende skall genom lag underordnas hustrans, eller att sätta mannen under qvinnans målsmanskap. Man talar om bolag. och att bolagsmän inom desamma äro lika rådande. Ja, det är väl möjligt, ehurn väl i allmänhet äfven der en är rådande; men dessntorå är äktenskapet mer än ett bolag: det är grwidvalen för familjen och dess välbefinnende, och stridiga element skulle der verka mer färscörande än i ett bolag. Detta kan nemligen näx som helst upplösas. Då bolagsmännen icke längre äro eniga, skilja de sig åt. Förhållandet är icke sådant med äktenskapet. Hvart skulle det dessutom leda, om båda makarne vore lika berättigade? Om detta lika-berättigande skulle uppfattas så, att bådas godkännande skulle erfordras for att göra ett aftal giltigt, kunde icke mannen, då han vore skild från hemmet, träffa den ringaste uppgörelse, om han ej vore försedd med hustruns follmakt. Skulle de åter, oberoende af hvarandra, ega sluta aftal och ingå förbindelser. hemställer jag, hvartill detta skulle leda, särdeles för affärsmän? Huru skulle en man kunna känna sin affärsställning, om hustrun, honom ovetande, slutit de mest äfventyrliga och förstörande aftal eller utgifvit ruinerande förbindelser? Huru skall tredje mans rätt kanna betryggas gent emot sådana bolag? Huru man ser saken. stöter man på olösliga svårigheter, om man för makar vill uppställa en sådan rätt, som egendomsgemensamhet och lika-berätande i förvaltningen. jen tredje delen af frågan, eller att hustrun skall ega rätt råda öfver sin arbetsförtjenst, låter mycket bra, men är ännu mera olöslig, om makars under äktenskapet förvärfvade egendom skall vara gemensam. Enligt lagen eger nemligen hustrun hälften af allt hvad mannen förtjenar; men hustrun skulle ega att-sjelf råda öfver sin arbetsförtjenst, d. v. s. för sin enskilda del och till sin enskilda nytta eller sitt nöje använda hvad hon förtjenar, eller med andra ord — gran skulle ega hälften af mannens arbetsjörtjenst, men mannen ej ega någon del i hvad hustran förtjenar. Skulle något sådant kunna stadgas i lag? Hustrun skulle väl åtminstone för sådan händelse med någon del af sin arbetsförtjenst bidraga till familjens underhåll, men huru svårt är det icke oftast att uppskatta hustruns arbete? Hon sträfvar och arbetar i sitt hem från morgonen intill aftonen; men hvem kan mäta detta arbete i penningar, ehuru hela familjens bestånd. välbefinnande och trefnad ofta bero på detta hennes arbete? Och om hon arbetar utom huset, med hvilket RA skulle hon af sin rstörtjenst bidraga till familjens underhåll? Hvem kan i lag uppdraga rättvisa och billiga bestämmelser för alla dessa fall? Jo, det finnes ett sätt att lösa alla dessa svårigheter, för att lemna hustrun fri dispositionsrätt öfver sin egendom: om nemligen makarne i fråga om egendom icke hafva något. gemensamt, om hvar och en oberoende af den andra sköter sig och sitt. Ja — det låter sig utföra och lär utgöra Bf i de beprisade länder, som man åberopar till efterföljd; men jag hemställer. om detta förhållande är eftersträfvansvärdt och om det vore lyckligt här i Sverige. Jag tillåter mig betvifla et, och af en broschyr, som i dessa dagar blifvit till oss utdelad, har jag erfarit att i Amerika — ja i just detta beprisade Amerika, der hustruns rätt att råda öfver sin egendom är fullt genomförd, hvart tionde äktenskap upplö-M ses. Kan ett sådant förhållande anses lyckligt ti eller eftersträfvansvärdt? — Jag tror att någon-jting bör göras, för att förbättra qvinnans ställ-P ning i äktenskapet och att denna frågas lösning X icke låter vänta på sig; men jag anser, att den R bör genomföras i den riktning, riksdagen begärt, x eller att genom förord. eller till och med ge-lr nom lag stadgas, att.så väl qvinnan som l fr mannen skall under vissa vilkor äfven underJc äktenskapet ega att förvalta den enskilda egen--— dom, som de före äktenskapet egt, och den del rvi under äktenskapet ärfva. de Här har blifvit sagdt att vi uti förevarande bd stiftning stå efter de flesta andra länder. tta grundar sig på ett misstag. Under juristmötet i Kjöbenhavn hörde jag. hvad de tre nordiska länderna. angår, uppgiivas alldeles motsat-;o sen, eller att gifta qvinnans rätt hos oss är mera A betryggad. än iDanmark och Norge. Hos oss de får n mligen mannen icke giftorätt i den fastalB egendom, som hustrun före äktenskapet eger. el-LI NA — hö br i jo Ob bg tt CL SS PR RE DR I I fre rr LR Ft DD Kr Jet KR År