a är LR TERRI UT AJEL utar, nödgades overksamme åse huru de bår mö nnen och deräs farkost försvunno i djupet. Tidningsöfversigt. Dagbladet för i dag afslutar er artikel myntfrågan med följande ord: Det har gått rykten derom, att man p ett och annat håll inom Sveriges represe: tation tänkt göra myntfrågan till en part fråga, att man genom afslag å hela de kongl. propositionen skulle vilja afgifva ef misstroendevotum mot en eller Aere af ki nungens rådgifvare. Skulle väl svensk folkets representation kanna stå till svar för en sådan uppfattning af en dylik fråga Skulle den vitna om politisk takt och pol tiskt omdöme? Skulle den kunna betyda nå gonting annat än den afundsamma förkl ringen: vi upna ej den eller den minister) äran al att genomföra en vigtig reförm — och skulle en dylik politik kunna medför någon välsignelse vare sig för partiet elle; för landet? Vi betvifla det högligen, och v hysa också den fasta öfvertygelsen, att hurt än riksdagens votum må utfalla, frågan blit ver prötvad ur sakens synpunkt; att person liga eller parti-syften hållas fjerran frå kiksdagens förhandlingar; att hvarken karo linens räddning eller en ministers störtande kan blifva hufvudfrågan vid den förestående omröstningen. Dagens Nyheter för i åag innehåller åter en af dessa artiklar i myntfrågan, som höra till det af hvarje slags konsideration för fakta och sanningsenlighet mest ogenerade och omanciperade, som nägonsin förekommit inom den politiska debatten i vårt land. Såsom ett märkligt exempel på denna frilständiga emancipation vilja vi anföra att D. N. åter påstår, att sammansatta utskottet i myntfrågan uppträdt till försvar för de danska intressena, och såsom bevis härpå anför det yttrandet i dess betänkande, att då Danmark ej ansett sig behöfva befara något intrång (af främmande skiljemynt) och då hänsynen till egen fördel ien sådan fråga har högsta ordet, torde Sverige icke böra hafva någon invändning mot de? mynt, som Danmark icke fruktat antaga. Således då utskottet påpekat, att den förespeglade faran för att bli öfverlupen af främmande skiljemynt hufvudsakligen endast gäller Danmark, men att man i Danmark icke tyckes vara ängslig derför och att man sålunda icke heller i Sverige behöfver vara ängslig för Danmarks räkning, utan endast se på Sveriges egna fördelar, — så kallas detta att uppträda till försvar för de danska intressena. Hvad säges om slikt och huru enfaldig skall den läsarekrets vara, inför hvilken man anser sig kuna företaga så plumpa hokus-pokus? I samma artikel söker D. N. skrämma med en förespeglad öfversvämning af danskt skiljemynt, hvarpå Danmark skulle vinna, emedan skiljemyntets metallvärde ej motsvarar det genom prägeln åsatta värdet, och D. N. förebrår i sammanhang härmed regevingen, att ej hafva stipulerat någon mot folkmängden proportionerlig maximiqvantitet af skiljemynt, som hvartdera riket får prägla. Häremot bör erinras, att konventionen sökt och funnit ett vida kraftigare korrektiv 1 Jetta hänseende genom bestämmelsen 1 arv äkeln 11 om skyldigheten för nhvartdera rikets finansförvaltning att mot verkligt mynt invexla allt det skiljemynt, som af Pin annat rikes finansförvaltning presenteras ill inlösning. D. N. talar vidare om de kostnader, som Itbytet af benämningen Riksdaler mot Krona skulle föranleda. Detta påstående iv bland det befängdaste, som kan påhittag. Nya sedlar skola ju i alla fall tryckas, dål på le skola lyda på guldvalnta i stället för ilfvervaluta, och det lärer väl bli omöjligt its ådagrlögga, att det kostar mer att rycka ordet krona än ordet riksdaler. Noga. äknadt bör det bli billigare, ty Bbostafs-; mtalet är mindre och ordet kräfver sålunda något mindre trycksvärta! Då vi få behålla vår räkneenhet (d. v. 8. ill värdet), vår indelning i 100 öre, och då i kunna konvertera det nya myntet jemnt tot det gamla, så är namnförändringon å äkneenheten den enda olägenhet, som hela en stora reformen kostar vårt folk — och I et är sannerligen att köpa densamma till vöjligast billiga pris. OR AYTNESTOS KINO VT SANSA ör Ar AE