utan tvång af giftoman, sjelf bestämma sitt val af make. När man nu i sammanhang härmed sätter att myndig ogift qvinua eger disponera öf ver sin egendom och att ung gift qvinna, som vid 17, 18 års ålder blir enka, äfvenledes eger disponera öfver sin egendom, bör det väl ej vara mera farligt att medgifva qvinna rätt att såsom gift sjelf råda öfver sin enskilda egendom. Lagutskottet har såsom skäl mot den begärda lagförändringen, i brist på bättre, begagnat sig af en insinuation, som förekommer mycket beklaglig; det säger nemligen att det skulle kunna inträffa, att gift qvinna lika väl som mannen förslösade sin förmögenhet. Ja, så kan hända; men erfarenheten visar, att sådant tillhör undantagen; och i allt fall skulle hustrun få råda endast öfver sin enskilda egendom, då mannen deremot nu är oförhindrad att förslösa ej blott sin enskilda, utan äfven både boets gemensamma och hustruns enskilda egendom. Det är en sorglig företeelse att atskottet velat draga fram ett sådant skäl, då man af alla tiders erfarenhet känner, att det gemenligen varit qvinnan , som sist gjort sig skyldig till dylika fel. Gå vi tillbaka till riddartiden, finna vi många exempel på huru det var hustrun, som, under mannens frånvaro i krig, väl förvaltade egendomen och bidrog till boets förkofran. och hos oss är det väl ännu i dag på samma sätt, åtminstone inom allmogeklassen. Med vetskap om detta, det verkliga förhållandet, har det ej varit rätt, ej ädelt at utskottet att söka aflägsna lösningen af en i humanitetens namn äska social reform genom förespeglingen af faran, att qvinnan skulle missbruka sin vidsträcktare rättighet; så mycket mindre som det ej bör vara Lagutskottet obekant, hurn ofta mannen missbrukar ej blott sin förmögenhet utan jemväl den rätt, lagen gifvit honom öfver hustruns. Det har ock blifvit åberopadt, att boskilnad ofta användts på så sätt, att hustrun he undan borgenärerne egendom, som dem rätteligen tillkommit. Ingen man i det offentliga borde likväl vara obekant derom, att hustrun till följd af sin underornade ställning sällan kommer i tillfälle att begära boskilnad förrän mannen sjelf så tillställt, att någon annnn räddning ej finnes för att bevara några spillror af förmögenheten till uppehälle ej minst för den, som förspillt allt det öfriga. Jag vill ej vidare upptaga kammarens tid med granskning af utskottets motivering, utan ber att endast få fästa uppmärksamheten åt det föry) som framställts af en reservant. Han har i flera punkter framhållit de hufvudgrunder. hvilka han anser böra komma i betraktande vid denna frågas slutliga ordnande, men ej sjelf velat famlägga ett fullständigt förslag. Jag tror att frågan kommit på den punkt, att denna reservation har många sympatier för sig i Andra kammaren och att många röster der komma att höjas för densamma. och hemställer je derför om förkastande af Lagutskottets utlåtande och bifall till hr Philipssons reservation. (Forts. följer.)