bpt tippas by tatt DE ng. Re TN yr Öl Re I rä Veg forskaren medgifven, kan vetenskapen äfve i Sverige anses vara kallad till frihet oc lif. Att statens museum ej skulle förlor något på en sådan frihet, visas bäst deri genom att Kjöbenhavns museum som aldrig aldra minst beträffande den nu ifrågavarand bronsen, varit skyddadt genom någon tvångs lag sådan som vär, icke desto mindre, så som hr riksantiqvarien sjelf medgifver, jus genom sin stora rikedom på exemplar inon hvarje fornsaksgrupp, blifvit så lärorik och utöfvat så storartadt inflytande pi den arkeologiska forskningen. Orsaker till denna utomordentliga tillväxt af det dan ska museet kan ej vara någen annan är den, att forskningen varit fri, att enskild: samlare blifvit ända från musei stiftande på det lifligaste uppmnntrade af musei före ståndare och att mus-um derigenom aldrig råkat i något för vetenskapen och musee: sjelft lika skadligt spändt förhållande till de enskilda forskarne, utan tvärtom förr eller senare kunnat göra sig deras, af inga lagar och plakater dämpade, samlareifver till godo. Under sådana omständigheter kan jag ej annat än med hr riksantiqvarien, fastän på alldeles motsatta grunder, utbrista: Jag kan icke inse, hvarföre man icke åt det svenska riksmuseet bör bereda samma fördel och göra detsamma lika lärorikt. Det andra inkastet är, att om hembudsskyldigheten upphäfdes skulle snart all brons bortföras ur landet, så att hvarken riksmuseum eller någon annan publik eller privat samling deraf skulle få det ringaste. Detta inkast anse vi vara det vigtigaste. hvarföre vi skola bjuda till att grundligt undersöka det, och dervid skola vi gå historiskt till väga. Det är en tillräckligt bestyrkt sanning, att på 1830—40-talet, äfvensom något förut ätskilliga större och mindre antiqvitetssamlingar anlades i södra Sverige. Men detta stod visst icke, såsom man velat insinuera, i sammanhang med 1828 års förordning, som bjöd att hvarenda antiqvitet af sten, brons, jern och trä m. m. som påträffades, skulle genast vid strängt ansvar sändas till Stockholm; utan anläggandet af antiqvitets: samlingar hade sin grund deri, att 1828 års förordning var af folket föga känd och påaktad, så att man trodde att hvad man fann tillbördo hittaren, och dessutom hade anläggandet af antiqvitetssamlingar sin orsak derj, att vid denna tid upptogos, som följd af enskiftesdelningarna, mänga nya uppodlingar, vid hvilka en sådan mängd af antiqviteter fanns, att jag aldrig hvarken förr eller senare päträffat så stort antal deraf, och de kunde erhållas för särdeles ringa pris. Denna lätthet att erhålla antiqviteter gjorde, såsom nyss nämndes, att flera sam: lingar anlades af enskilda, och åtskilliga unga män började med håg och nöje studera antiqvitetsveteoskapen, isynnerhet som de hade någon ledning a det just vil denna tid utkomna, med afbildningar försedda verket: Skandinavtska nordens ur-invånare, Till dessa fornforskare sålde hittarena sina fynd för billigt pris, ty ännu hade inga utländska uppköpare börjat genomströfva landskapet och uppdrifva priserna, och dervid skulle det här, likasom öfverallt aovnorstädes, hafva förblifvit, om ej den olycksdigra händelsen inträffat, att rättegång blifvit anstäld mot en samlare i södra Sverige, prosten Jean Bruzelius i Tomarp, i anledaing af ett par bronstföremål. Denna famösa rättegång varade i flera år och afgjordes slutligen i högsta domstolen sålunda, att prosten förlorade rättegången, som efter hvad han sjelf sagt mig kostat honom flera hundra riksdaler i rättegångsbiträden och utslags lösen. Man jemföre härmed försäkran i ut låtandet att någon förföljelse mot enskilda samlare icke egt rum. Emellertid hade denna rättegång till följd; att nästan alla samlare blefvo uppskrämda, upphörde att samla och för att ej råka i trassel, sålde de sina samlingar, och den började hågen för det arkeologiska studiet minskades eller försvann. Sedan nästan alla, som anlagt samlingar, derwed upphört och hittaren ej hade någon bekani samlare att vända sig till för att få betalning för sitt fynd, hvilket han mången gång kuude hafva skäl att ej våga anmäla hos konuggens befallningsbafvande, gömde han det tillsnågon kringvandrande krämare infann sig, till hvilken han kunde öfverlåta sitt fynd mot annat kram eller penningar, ty han hade svårt att förstå att det han fann i jorden från urminnes tid icke tillkörde honom. På detta sätt och af denna arledning började utländska uppköpare at amtigviteter att ströfva kring i landskapet, pvpköpa allt som påträffats och derigenom har va priserna blifvit efter hand uppdrifna till em förvånande höjd på samma gång den svenska forskningen säkerligen gått miste om månget vigtigt fynd, som skulle hafva letat sig väg till någon enskild samling, så vida ej lagen Jagt hinder i vägen. At så förhåller sig är här allmänt kändt. Att ett sådant alldeles eget förhållande kommit att ega rum i vårt fädernesland är utan tvifvel ganska illa; men hvad är orsaken dertill och huru skall det kanna afbjelpas? För att kunna besvara den senare frågan bör man söka göra sig en klar föreställning om den förra, likasom läkaren för att bota en sjukdom först söker skaffa sig reda på orsaken dertill. För den som ännu ej kwmat inse orsaken till detta onda, som skadar vår fornforskning och vår fosterlandsbeder, vilja vi ännu en gång erinra derom, att utländska uppköpare af antiqviteter al drig. faunos hos ess före uppträdet med prostea Bruzelias, dö man tycktes vilja visa, hvad 1828 äs kongl förordning kunde förmå. Huru olika förhållandena kunna gestalta sig i ett land, der forskningen är fri, inse vi bäst genom att ännu en gäng vända våra blickar på Danmark. Der finnes visserligen, såsom ofvan är nämndt, en gammal Jag, som söker häfda statens rätt till fynd at guld och silfver, men grundläggaren och föreståndaren för museum i Kjöbenhavu var nog klok att aldrig begära den lagens tillänmpande och hans uppfattning jelas af hans efterträdare. Det säges i ut(åtandet att Thomsen lyckades genom sin entusiasm framkalla hos landets invånare en utomordentlig välvilja. för detta museum. Ja visserligen, men det var icka blott ge nom sitt nit att föröka museum, tan äfven genom att väcka håg och kärlek till forn forskningen i hans fädernesland, och han appsnntrade hvar och en, som han märkte hafva lust att anlägga egna antidvitets. samlingar, och genom denna uppmuntrar lyckades han att bilda flere utmärkte fornforskare i Danmark, hvilkas namn nu äro allmänt kända och anseida. Om det hade zillgått på samma sätt i Sverigg, skulle otvifvelaktigt följderna här blifvit desamma som i Danmark. Jag anser mig hafva besvarat den första friean, hvad orsaken är till det beklagliga örhållande, som hos oss är rådande; äterör nkx att hagvarsa den andra frågan. huru