Iskulle det hafva till följd att våra forn.jsaker skulle bortföras till utlandet och blott -ihögst få fynd komme att stanna i offent.Iliga eller enskilda samlingar inom lapdet. Tillåt mig till en början få anmärka: om detta anses skola inträffa efter förbudets upphälfvande (att våra fornsaker skulle af uppköpare föras ur landet), sä frågas: hvad hindrar dem nu från detsamma? Icke bindrar dem förbudsförordningen derifrån! Har Jicke br Hildebrand sjelf på mer än ett ställe försäkrat att denna författning hindrar ingen ifrån att avlägga egna samlingar af I fornsaker, hvilket pätagligen förutsätter att författningen ej hindrar någon från att köpa fornsaker, för att deraf anlägga samlingar. I Det är ju klart som dagen. Men ru påstår Isamme hr riksanvtiqvarie att samma författning lägger hinder i vägen för utländivgen att uppköpa vära fornsaker. Således har en och samma författning den förunderliga verkan att den dels icke hindrar och dels hindrar enskilda att uppköpa våra fornsaker af brons! Man frågar med skäl, huru detta kan hänga samman. Icke kan det vara nägons mening att författniogen ej bindrar den att köpa, som vi!l anlägga samJivg, men hindrar den som vill köpa och föra ur laudet. Det är jn klart, att sedan en enskild man, svensk eller utländing, köpt en fornsak, ivgen författning skall kunna hindra honom från att föra den med sig till utlandet. Du ser således, in vän, och du har visst sett det förut, att hembuädsfirordningens upphäfvande icke kan hafva till följa den i utlåtanået framlagda uppgifcen, att fornsakerna skulle föras ur landet efteråt mer än förut. Att det nuvarande förhållandet hos oss skall kunna ändras oaktadt fyndlagens bibehbllande, kan ingen, som känner förhållandena, på fullt allvar tro. Det är ett faktum, att denna lags berättigande aldrig kunvat fullt ingå i folkets rättsmedvetande, och att således hvarie hittare af en fornsak anser sig vara fullt berättigad att försälja den till den som betalar mest, han må vara svensk: eller utländing, blott affären kan bedårifvas i tysthet, och i de flesta fall torde den, som så handlar, föredraga att vända sig till en utländsk uppköpare, såsom det säkraste sättet att igensopa spåren efter det begångna lagbrottet. Att sådant är verkliga förhållandet är här allmänt kändt, och att det icke förbättras, utan alltjemt försämras genom tvängsJagens bibehållande, inser en bvar, som opartiskt och oegennyttigt undersöker saken. j. Det enda särtet att afvänja utländska antiqvitetsbandlare från att komma hit, och att förmå deras här boeude uppköpare att med sina antiqviteter vända sig till sinal. landsmän, vore om man kunde återställa den förra hågen hos enskilda att anlägga egnasanmlingar och derigenom lifva deras intresse för arkeologiska studier. Men detta kan icke skel. utan allmän och offentlig frihet dertill, så att hvilken svensk man, som har håg och för-, måga att för vetenskapen och fäderneslandet !. göra uppoffringar, egde att offentligt till-j; kännagifva, att ban köpte fornsaker af alla slag, och att han derför betalade högstal:; priset. Kan någon inbilla sig att utländska uppköpare skulle tycka om de medtäflare, som de derigevom finge? Och kan nägoni: förnuftigtvis påstå att dessa uppköpare och : transitohanålare icke skulle önska något bellre, än upphäfvande af den ifrågavarande lagen, som dock icke i ringaste mån be-l1 svärar dem, men som deremot skyddar dem mot fruktade inhemska medtäflare. Hvar-: före vill eller kan man icke förstå detta, lj som är så oändligen enkelt? Men insesl: detta, så behöfves väl icke flere bevis förl, nyttan af hembudslagens afskaffande, somlt icke i ringaste mån gagnar, men som gan-l: ska mycket skadar den inhemska fornforsk-lj ningen hos oss, Här vore visst ännu mycket att anmärka , vid br riksantiqvariens ifrågavarande utlå-) lj L t g 1 l 1 tande, men för att ej alltför mycket uttrötta dig, vill jag för denna gång sluta, sedans jag dock ännu en gång fästat din uppmärksamhet på K. M:ts nådiga proposition n:r 16, föranledd at Svenska fornminnesföreningens underd. hemställan. Sedan h. excellens justitiestatsministern, konungens högsta domatol, chefen för ecklesiastikdepartementet och statsrådet samtliga blifvit hörda och enhälligt tillstyrkt denjs anderdåniga ansökan, täckes K. M:t derom f yitra sig i ett utförligare nådigt utlåtande, ll hvarur jag tager mig frihetsn att anförals blott ett par strofer och hänvisa till det nåd. . atlåtandet på 7:de sidan af ofvapnämnda k.lå proposition: Vid jemförelse af hvad så-lr junda blifvit i ärendet anfördt, anser K. M:tf frågan, huruvida föreskriften om bronsfynds (4 hembjudande må upphäfvas, böra bedömas s med afseende å den arkeologiska vetenska-lg 1 a (! 8 pevs eget bästa, och derefter omnämnas ie fördelar vetenskapen vinner genom upphäfvandet af hembndsskyldigheten. Derefter yttras: K. M:t finner således goda skäl tala för upphäfvande af skyldigheten; att hembjuda bronsfynd. Således har hans majestät förklarat sin nådiga vilja vara att len hittilis varande stötestenen för den arkeologiska vetenskapens fullständiga utveckiog i fäderneslandet, skall boritagas och len vetenskapliga fornforskningen blifva fri ifven hos oss. Nu är mälet, gålunda beredt, framlagdt för svenska. folkets ombud. Det vore sorgligt om i en fräga af så stor vigt för arkeologiens utveckling och fäderneslandets ära, betydlig dissensus skulle ippeatå. Din tillgifne vän I mV IA fn vr barer