———M—M—J———— AA Det sätt, hvarpå torypartiets ledare, Disraeli, i engelska underhuset uppträdde mot förslaget att medgifva dissenters rättighet till begrafning på anglikansk kyrkogård, visar hvilka djupa försänkningar den statskyrkliga intoleransen ännu har inom detta parti, och hvilka faror för den fortsatta utvecklingen i liberal riktning af den kyrkliga lagstiftningen det skulle ha kunnat medföra, om denna opposition till följd af den senaste ministerkrisen kommit till makten. Den engelska tidskriften Economist utvecklar detta närmare i en artikel under den 29 i förra månaden, i hvilken hon söker visa, att, oaktadt den lyckliga utgången af nämnda kris, faran för en reaktion ännu icke kan anses öfvervunnen, och att dissenters böra taga sig till vara för att genom en otidig opposition spela makten i händerna på sin värsta fiende, det konservativa partiet, samt att regeringen å sin sida bör göra allt för att tillgodose dissenters berättigade anspråk, till och med mera än som hittills skett, i synnerhet hvad skollagstiftningen beträffar. I nämnda artikel yttras: Ett vigtigt steg till afhjelpande af missförständet mellan regeringen och dissenters togs genom det liberala beslutet angäende mr Osborne Morgans begrafningsbill, som gick igenom i andra läsningen med en majoritet af 63 röster. Mr Disraeli har tydligen uppgifvit den politik, till hvilken han i sina politiska romaner så ofta visat en dragning, nemligen att söka vinna wesleyanerne på sin sida. Ingenting kan vara strängare eller mindre förgonligt än den ton, han sistlidne torsdags afton antog mot samtliga dissenters, Han skar dem alla öfver en kam och stälde mot dem engelska kyrkan såsom en särskild sekt, hvilken förvärfvat rättighet till kyrkobyggnaderna och kyrkogårdarne i England genom dissenters uraktlåtenhet att begagna dem och vägran att betala kyrkoskatt, snarare än säsom ännu i viss mening görande anspråk på att vara