IA, a UD UITAMIMENAN AUTSVYRIUVIA PU fortskridande i kultur kräfver; och att, såsom en med regleringen sammanhängande åtgärd, fullständig hushållsplan borde upprättas för skogens begagnande, så att denna måtte lemna all den afkomst, som är med dess framtida bestånd förenlig, under det ortens och dess inbyggares välstånd och förkofran ökas. Mot nämnda af landshöfdingen Widmark uttalad åsigt hafva Jockmocks och Gellivare socknemän i underdånighet inlagt protest, under yrkande, att hemman i lappmarken måtte vid afvittringen tilldelas skog ej blott till husbehof utan ock till afsalu, och det med lika oinskränkt dis-. positionsrätt, som kustlandets hemmansåbor åtnjuta.. Om icke Lappmarkens inbyggare vid afvittringen tilldelas bestämda områden såväl af skog som inegor, skulle enligt socknemännens förmenande odlingen ej kunna bära sig eller af den mede:löse verkställas. Ty det vore naturens lag i dessa trakter. att skogen skall vara en uppmuntran och ett understöd för jordbruket. Uti det sist anförda yttrandet ligger onekligen en viss sanning. Eder: K. M:ts befallningshafvande i Norrbottens län har ock i sitt år 1865 afgifna utlåtande i afvittringsfrågan förordat grundsatsen af bestämda skogsområdens tilldelande åt hemman i lappmarkerna och till stöd derför andragit, att nybyggen och hemman derstädes äro genom klimatets hårdhet ofta nog utsatta för att få sin gröda skadad af frost; att ehurn denna stora olägenhet mildrades genom afdikningar och rödjningar, likväl det nordliga läget och grannskapet af fjällen orsakade, att frostskador ändå stundom inträffade under växttiden och derigenom åboarne ginge miste om den afkastning af jorden, som påräknats till brödföda; att biförtjenster då måste anlitas, och att ingen sådan vore närmare förhanden än afverkning af skogsprodukter. s Den äfven för lappmarkerna gällande nådiga förordningen af den 21 December 1865. angående kronoparkers bildande i Kopparbergs län och de norrländska länen samt om vissa iakttagelser vid storskiften och afvittringar i nämnda län, föruttter. att redan anlagda hemman och nybyggen böra hädanetter såsom hittills vid afvittringar och storskiften åtnjuta visst område i skog och mark. Ett frångående af denna grundsats kan jag icke tillstyrka. Men om således hemman och nybyggen vid afvittrivgen komma att erhålla skog derföre att den är vödig för deras framtida bestånd, så finner jag häri ett ytterligare skäl för angelägenheten att för framtiden betrygga skogens bestånd; ty derförutan lärer den ej länge kunna bidraga till hemmanens. Jemte trygghet för lapparnes nyttjanderätt till kogsmarken äfvensom för odlingens fortfarande estånd skulle. utan tvifvel, såsom i motiverna il 10:de kapitlet af Norrländska skogskomitens rslag yttras, genom de af komiten föreslagna stadganden vinnas den högst väsentliga fördelen för det allmänna, att derigenom kunde förekommas de betydande olägenheter och svårigheter i afseende å bevakandet af kronans egna skogar, som helt säkert skulle uppstå, derest egarne af frälseoch skattehemman i lappmarkerna, ef efter afvittringen. icke underkastades andra inskränkningar i afseende å skogens begagnande, än hemmansegarne i det nedre landet. Redan genom åtgärden att föra det å kronoskog åverkade rket in på enskild person tillhörigt hemmans skogsområde skulle. efter komitns förmenande, i de flesta fall all verkan af skogsbetjeningens spaningar efter virket omintetgöras; men isynnerhet skulle svårigheterna visa sig framstående i de fall. då uti vattendragen. som leda från de vidsträckta lappmarkerna, ostämpladt virke anträffades. I ovissheten, huruvida detta virke dock vore lofligen afverkadt, skulle nemligen skogsförsonalen ickeutan förutgångna, till följd af okala och territoriela förhidlanden sannolikt oftast fruktlösa. forskningar kunna tilltro sig att taga dylikt virke i beslag, en villrådighet, som deremot. om komitens förslag godkändes, komitån ansåge desto mindre kunna uppkomma, som det vore att antaga, att icke något lofligen afverkadt moget virke kontme att från lappmarkstrakterna nedflottas åt kusten, utan attvara med kronomärke försedt. N Skogsstyrelsen. i sitt underdåniga utlåtande angående Norrländska skogskomitens betänkande och förslag, har, såvidt det rörer kapitlet 10 (S8 55 och 56), yttrat ordagrannt följande: Utan gensägelse lärer med afseende å de nybyggen , som anefter i lappmarken uppstå och i sinom tid öfverföras till skatte, sådana bestän melser kunna meddelas, som finnas behöfliga i klimatiskt hänseende och för skogarnes bestånd. äfven om dervid den fria dispositionsrätten skulle lida någon inskränkning; men hvad angår redan befintliga lappmarkshemman och nybyggen, anser sig skogsstyrelsen, i öfverensstämmelse med dess till Eders K. M:t sedermera underd. insända utlåtande till Kammarkollegium d. 28 Aug. 1869, angående ny afvittringsstadga förlappmarken böra, oaktadt de väsentliga fördelar, äfventför kronoskogarne, som skulle vinnas genom komi tåns förslag, och den liketällighet i dispositionsitten öfver enskild skog. som detsamma komme att inedföra. dock böra fästa uppmärksamheten uppå. att innehafvere af nuvarande hemman och nybyggen, som uppkommit före utfärdandet af förordningeu den 29 Juni 1866, och der byggnadsoch odlingsskyldigheter ej blifvit eftersatta, på grand af 1824 års för Westeruorrlands, Westerbottens och Norrbottens län, således äfven för lappmarkerna. gällande afvittringsstadga synas kunna ega giltiga anspråk att erhålla enabanda dispositiousrätt öfver den skog. hvilken vid afvitsring kan komma att dem tilldelas, som hemmansegare utom lappmarken; hvarförutom det, rörande den föreslagna inskränkta dispositionsrätten i allmänhet, Gl heller torde böra förbises, att, om än verkställandet af utsyningarne å hemmansskorarne i Lappland för närvarande icke påkallar någon särskild tillökning af skogsst: ten. samma förhållande ej kan fortvara sedan hemmanen undergått skifte och klyfaing samt derigenom blifvit mångfaldigade. då utsyningarne d ot komma ett medtaga betydligt längre tid, i följd hvaraf ock skogspersonalen i förhållande dertill måste ökas. För den händelse emellertid det skulle befinnas, att hvad här ofvan blifvit anfördt rörande nuvarande nybyggare och hemmansinnehbafvare icke utgör något hiuder vid tilllämpning i dess helhet af den i förevarande 22 uttalade åsigt om inskränkt dispositionsrätt till skogen, torde. med afseende å möjligheten att utan väsentlig tillökning af skogspersonalen verkställa utsyningarne, kunna ifrågasättas, huruvida ej, såsom inom åtskilliga socknar i Kopparbergs län skett, viss del af den på hemmanen belöpande skogsmark kunde sammanslås till bildande af allmänningar, der utsyning och afverkning egde rum för socknens gemersamma räk ning. Af det anförda drsager jag den slutsats, att skogsstyrelsen finner, det den ifrågas: nskränkningen i de enskildes dispositionsrätt öfver sko gen i lappmarkerna skulle hafva väsentliga för delar, utan att medföra någon annan olägenhet än en möjligen framdeles påkallad tillökning af skogestaten -— en olägenhet som styrelsen dock anser kunna på föreslaget sätt till största delen undvikas — och att styrelsen måbäsda skulle fötorda den inskränktare dispositionsrätten, så framt icke innehafvare af nuvarande hemman och nybyggen kunde anses, på grund sf 1824 åra af vittringsstadga, ega giltiga anspråk att erhålla enahanda dispositionsrätt öfver skogen, som hemmansegere utom lappmarken. Denna juridiska betänklighet synes mig sakna stöd af lag. Ty 1824 års afvittrivgsstadga, som i allt fall icke innehåller någon försäkran om oinskränkt dispositionsrätt öfver skogen. bar, enligt hvad jag redan anfört, aldrig gällt för lappmarkerna. Skogsinspektören i Westerbottens och Norrbottens län, hvars yttrande i ämnet blifvit af Eders K. M:ts befallningshafvande i Westerbottens län infordradt, bar andrägit, hurusom de förhållandan, hvarunder skogsstatens tjenstemän och betjente skola utöfva sina skyldigheter i afseende