STOCKHOLM den 4 Febr. I sin nyligen atglina berättelse anmärker riksdagens justitie-ombudsman med full befosenhet såsom någonting för rättsäkerheten i hög grad menligt, att i lika rättsfall olika domslut från Högsta domstolen utgått, och att lessa ofta tillkommit efter omröstning med öfFervigt af en enda röst. Antagligt är ock, att den anmärkta olägenheten ökats i följd af Högsta domstolens försättande på små afdelningar. Om än, vid jemförelse af den stora mängd mål, som göras till föremål för Högsta domstolens bedömande, de anmärkta domsluten inskränka sigktill ett relativt fåtal, är det likväl uppenbart, att rättssäkerheten måste lida af en sådan vacklande lagtillämpning, och de, hvilka länge och främst beaktat detta ledsamma förhållande, äro säkerligen Högsta domstolens ledamöter sjelfve. För dem bör det vara till fredsställande att frågan vunnit offentlighet. För deras eget anseende, för det allmännas intresse, måste det ingalunda vara likgiltigt att man utreder huruvida det öfverklagade må läggas dessa ledamöter till last, eller om det kunnat eller kan genom deras egna tillgöranden afhjelpas, så att, i händelse de befinnas utan skuld, någon skugga ej må falla öfver folkets förtroende till högsta domaremakten; ty sundhet råder icke i det samhälle, der detta förtroende saknas, Herr justitie-ombudsmannen synes hafva rätteligen erinrat, att Sveriges lag utgör den svenske domarens enda lagliga urkund; endast utur denna skall han hemta stödet för sin dom, och följaktligen får ett föregående domslut, afgifvet i en rättsfråga af lika art med den, som tillafgörande föreligger, icke tjena honom annorlunda än så som vägledning för hans omdöme. Om emellertid hans uppfattning af sättet för tvisteämnets lösning strider mot det gifna prejudikatet eller mot hans kamraters åsigter, och hans öfvertygelse icke rubbas af de skäl, som för den motsatta meningen anföras; så måste ju ed och samvete bjuda honom att sjelfständigt vidhålla sin tanke om lagtillämpningen, utan hänsyn tlll resultatet af en omröstning, äfven då denna utfaller på det anmärkta sättet. Omröstning är icke heller någon nyhet inom lagskipningen. Vår gamla lag upptager bestämda föreskrifter för utrönandeaf hvilken bland skiftande meningar må anses såsom rättens dom, En dom, fattad utan meningsskiljaktighet, vitnar om måttet af de dömandes tjenstenit eller intelligens icke säkrare än det domslut, som efter omröstning med öfvervigten af en enda röst tillkommit. Söker man efter annan möjlig utväg för Högsta domstolen att förekomma de stridiga besluten och omröstningarne, så vill det för tanken ligga nära till hands, att om tvistemål, vid hvilkas afgörande sådana äfventyr äro att förutse, öfverlemnades till bedömande af båda afdelningarnes ledamöter samfäldt, den öfverklagade osäkerheten skulle försvinna och lemna rum för en mera stadgad, af flertalet delad rättsåskådning. Onekligen skulle mycket för ändamålet härigenom ernås, ehuru visst icke allt. Omröstningarne kunde icke ändå förekommas, åtminstone ej i tvister, hvilkas utgång vore beroende på bevisning eller på tydning af ingångna aftal. Men i allt fall är denna utväg att åvägabringa en jemnare lagens tillämpning för Högsta domstolen stängd; ty grundlagen (regeringsformen 2 22) stadgar, att ej flera än 8 ledamöter få i pröfningen af något mål i Högsta domstolen deltaga. Det vill således synas uppenbart, hvad ock hr justitieombudsmannen funnit, att öfvergången till ett bättre i detta hänseende icke låter sig tänkas annorlunda än genom lagförändring; men då initiativrätt härtill ej tillkommer Högsta domstolen, får väl un derlåtenheten att bereda sådan förändring icke heller läggas dess ledamöter till last