tyrer, de äro alla offer för egna synder oc brott — alla utom konung Edvards ung in söner. Deras död är ej framkallad af n ar gon hämnande rättvisa, och åå den modern id ) tragedien ej känner till någon från fädern rt järfd skuld, måste den hafva sin egentlig betydelse genom att råga måttet af konw gens ogerningar i och med utgjutandet eJäfven oskyldigt blod. Med vanligt mäste: t,skap låter ock skalden, som alltid omsorgs 1, follt undvek öfverdriften vid framställnir vd Igen af ett lidande, detta mord endast omt: s-las, hvarigenom åskådaren erhåller ett mir er I dre lifligt intryck af denna alltigenom orät: eI färdiga våldsbragd, än af de straffdomai m I som utkräfvas på de skuldbelastade. All fl öfriga, Clarence, Edvard den fjerde, Elisa ilbeths bröder och söner, Hastings, Bucking n ham, Ånna och framför alla Margaretha, de! asyndiga profetissan af straffen för de an 1dras synder, hafva förskyllat de öden, son drabba dem, om de ock ijemförelse med dei kunglige bödeln förefalla både sig sjelfve oci a ) åskådaren orättvist lidande. Ehurn således Richard sjelf genom der större kraften af sin onda vilja är den ojem förligt brottslige, måste dock de öfrige ibrottslighet klart fasthållas för åskådarne ilfantasi, ej blott för att rättvisan i de tra a giska straffdomarne måtte blifva uppenbar glutan ock på det Richards ondska måtte i der lägre graden deraf hos de andre finna er r I förklaring. Richard den tredje, som i vå -Itid skulle vara en otänkbar karakter, va! -Jen fullt möjlig och sann under det samhälls tillstånd, som egde rum i England vid slu -Itet af de båda Rosornas strid; det är der -Iför Shakspeare för att motivera honom lå I tit detta upplösta samhällstillsånd exponeras t li sådana bilder som de ofvan angifna ka raktererne. . Huru vederstygglig än Richard sjelf före. I kommer oss, der han vadande i blod ströf -I var fram mot sin sjelfviska ärelystnads mål. , gälla dock de anmärkningar, som mot detta -I skådespel vanligast göras, mindre honom, än den framställning af qvinnan, som gjorts i Annas och Elisabeths personligheter. Den ena har han beröfvat make och svärfader, och likväl, då hon går för att jorda den senare och mötande mördaren utbrister i -l vilda förbannelser, behöfvas blott å hans Isida några ord af smicker och hycklad kärlek för att komma henne att först vackla i sitt omdöme rörande honom: och derpå till hälften ingå på hans frieri. Inför Elisa; beth åter, hvars båda söner han låtit mörda, fnedläter han sig icke att hyckla. Det är med skäl, hemtade från statsklokheten och Jtidens kraf, som han förmår henne lofva att fria till sin dotter för honom. Detta är Tonekligen upprörande. Men då historien underrättar oss att den unga Elisabeth, Edwards dotter och de mördade prinsarnes syster, samt slutligen maka åt Richmond — som genom detta äktenskap förenade den Hvita Rosens (huset Yorks) anspråk med den Röda Rosens (huset Lancasters) och till följd deraf efter slaget vid Bosworth såsom Henrik den sjunde besteg Englands tron — då historien berättar, säga vi, att hon redan under drottning Annas lefnad antog farbrodern Richard den tredjes frieri och till honom skref bref, hvari hon förklarar honom för sin afgud och förebrår honom att Annas död ej inträffat på den af honom ut lofvade tiden, samt att äfven modren var förtjust öfver detta tilltänkta giftermål (se: Verldshistoria af F. C. Schlosser, Stockh. 1860, band. X, s. 315); då nödgas vi er känna att Shakspeares teckning af den tidens qvinnor ingalunda var osann, En enda betänklighet kan återstå, nemligen att Annas omvändelse från hat till eftergifvenhet går allt för fort, och säkert är att det icke är rådligt för någon annan dramaturg att göra denna scen efter. Hagberg antyder. dock att skaldens afsigt med detta uppträde 7 varit att genast i början af stycket förbereda åskådaren på det skallerormslika inflytande, som Richard hade på en hvar som nalkades honom. Och han tillägger: Shakspeare räknar här, som ofta, på en stor skådespelares förmågar. Detta kunde Shakspeare ock så mycket lättare göra, som den engelska skådeplatsen på hans tid uti hans vän Burbadge egde den ypperste framställare af denna dempaniskt tjusande natur under en krymplings yta. Eiter att i ytterst korta drag hafva redogjort för hufvudtanken i Konung Richard den tredje och visat huru denna, för att klart framkomma, fordrar vissa historiska förutsättnipgar, representerade af de många olika och högst iatressanta bipersonerna, äfvensom sökt häfva de inkast, hvilka ur psykologisk synpunkt gemenligen pläga gö ras mot detta arbete, torde dock ännu förtjena upptagas till besvarande de anmärkningar, som gjorts met det samma dels såsom allt för blodigt och fasansfollt, dels såsom oformligt längt, Ehurn visgerligen Shakspeare aldrig tecknat någon karakter ned mindre hänsyn för menniskolif, hvilka stått i vägen för hans planer, än Richard len tredjes, erbjäda dock flere af hans skålespei fere blodiga uppträden på sjelfva scenen. Det är till djetyulska mordplaner ich orättfärdiga domar, som åskådaten ärjy vitne, ej. till sjelfva det blodiga arbetet,jd: ned undantag af mordet på Clarence, hvilh jet dock i utbyte mot den fasa, det fram-. kallar, lemnar en rik ersättalag i postisktly fseende såsom en bland styckets Kerrliga-u te scener. Men vi medgifva, att det gräs-sh iga bär. nppträder i andra, lika gripandel er ormer, förnämijgast i Margarethas, den förroppsligade förbanneiseaz, hexartade ge-er talt. Många andra af Shakspeares trogelaf ier, namneligen Lear och Macbeth, företel si ock ej mindre hemskt starka uppträden. då n dem, åt hvilka Margaretha här förlänar eras fagapsfulla karakter. Utgör hela drav at en uppenbarelse af himlens straffdo-1ba ar, är Margaretha der, som först uttalarch em, och hon är derför nödvändig för upp-Åra uttningen af stycket i sin helhet. la Att äterigen styckets ganska betydliga js ngd gör åtskilliga förkortningar nödiga, j-å gerna medgilyas, men dessa behöfva dock ke vara många och få ej vara påsentliga j xeniyalvis kanna vi nämna att vi hafvalnu amför oss en -teateraffisch från Dresden, ?fö r skådespelet uppförts nicd den utmärktelT) avisoa i hufvndrolen, hvilken upptaget 2jlvöl ott Edward den tredje och Clarence, utan inr ERA a br VA fä Jr