I I j Det vill tyckas, som skulle vederböran härvid råkat i en embarras des richesses Visserligen ansågos just inga åtgärder va af synnerligt behof påkallade i Carlskron men då penningarne emellertid funnos oc skulle gå åt, så fick Carlskrona vara mc om delningen, Det gick nu lätt nog atta visa 57,000 rdr till diverse anskaffning: ech arbeten, men kinkigare blef använ ningen; derför köpte man bland annat flag; duk, stearinljus, färgämnen och dylikt hvarom revisorerne anmärka, att dessa i köp näppeligen torde kunna hänföras till å gärder, som förstärkningen af sjöförsvare i första hand kräfver, eller vara af beska fenhet, att det mindre kreditivets mede kunna anses vara dertill afsedda. Från 1871 års revisorers berättelse oc senaste riksdagens förhandlingar är nogsam bekant, huru K. M:t 1869 tillsvidare till delat biskopen i Lunds stift ett vida högr lönebelopp, än det genom 1859 års riksdag beslut, i enlighet med K, M:ts proposition faststälda. Tillsvidare-systemet har seda 1869 icke blifvit utbytt mot en definiti: reglering, biskopen i Lund åtnjuter fortfa rande en högre inkomst, än den lagliga Äfven sistlidet års revisorer hafva, utan at åter upprepa frågans historik eller ingå utredning af ett redan till fullo belyst ämne erinrat härom genom att påpeka, huruson för biskopslöneregleringsfonden en ytterli gare tillgång är att påräkna, då nämnds biskopslön varder slutligen reglerad till de: genom 1859—1860 års riksdags beslut fast stälda belopp af 15,000 rdr rmt. Man torde sålunda å instundande riksdag hafva att motse en ny behandling, vi förmoda äfven ett an nat resultat, af frågan om denna disposition af statsmedel — kanske sedan ett par år. tionden den egendomligaste, som i vårtland förekommit. I brist af tjenligare plats bifoga vi här revisorernes framställning angående nu gäl. lande rese-reglemente, Såväl reglementet sjelft, som dess tillämpning — sådan den genom några märkvärdiga K. M:ts utslag blifvit faststäld — äro minst sagdt värda att studeras. Tror man, att den officiella ståndsskilnaden är död och begrafven, så erbjuder detta reglemente ypperligt tillfälle till korrigerande at ena så grundfalsk villomening. Hvad voro Väl förra rfiksdagsordningens fyra stånd mot resereglementets nio klasser? Och hvad voro väl dessa få distinktioner mellan högloflige, högvördige, välloflige och hedervärde, annat än en klumpig indelniog i några stora nätuvliga racer, i jemförelse med rese-reglementets samvetsgrant detaljerade och hårfina pröfning af nio olika slags magar — allt ifrån vältaliga statsministers-. och statsrådsmagar på 15 rår pr dag ned till det yttersta åjupets.ech mörkrets små, tysta och hofsamma nämndemansoch uwunderjägare-magar på 2 rdr rmt? Maken till justerare af menniskors mått, mål och vigt skall man ha svårt att framleta. Hur klart och tydligt är det ej t ex. att en wniversitets-professor omöjligen kan reda sig med mindre dagtraktamente än 7 rdr, medan universitetsadjunkten, som naturligtvis har lättar tygla sin aptit, beqvämligen tager rig ut med 4 rdr; att en vägfarande öfverjägare ej kan komma fram för ringare respenningar än 2: 50 för milen, medan en skollärare, som anständigtvis bör bafva en vida mindre kappsäck, utmärkt väl raskar åstad för 1 och 25! Ingenting kan vara riktigare, än att embeteman, tillhörande någon af de fem första klasserna, tillgodonjuter resekostnad för betjent endast å de, äfven för åldorstigne och sjuke inspektionsresande, jemförelsevis beqväma jernvägsoch ångbåtsresorna, men ej när ham pröfvar den kungl. svenska skjutgordningen. Mängen tror, att :.ett rezoreglemente bör. afse en ah rättvis :ersättning som möjligt, för alla slags förrättningsmäns verkliga kostnader med anAedning af förrättningen; men hur oriktig den uppfattningen är, visar det :svenska reglementet. Åt en del bör endast en rycket knapp: ersättning förunnas: att etta ordentligt iakttagits i reglementets bestämmelser om den lägsta klassen, är ådagalagdt med exempel och erfarenheter, som torde. vara fullt bevisande. Deremot skov ett förnuftigt reglementes bestämrmelser en de högsta klasserna bereda svagt afönade generaldirektörer tillfälle till en diten extra förtjenst: äfven detta har det mönstergilla reglemente, vi tala om, dragit försorg för, bland-anpat genom tillätelsen satt tillgodoräkna kostnadsersättnirg för Petjening, äfven när sådan icke medföres, hvilken . tillåtelse. bildar en särdeles passande not till texten i 2 6, som läser lagen om ansvar såsom för tjenstefel, der någon uppgifver kostsammare befordringssätt, än det af honom under resan verkligen använda. Kort sagdt, bur man betraktar denna lag, wisar Jen sig, teoretiskt taget, ovpphinnelig. Men sanningen fordrar det erkännandet, att tillämpningen hos densamma röjt en förut dold brist, nemligen någon oklarhet, huruvida — såsom frågan kortoch träffande blifvit uttryckt — samma dag kan två gånger förlöpa och två gänger utom hemvistet tillbringas. Det har t. ex. inträffat, att en högre embetswan på en embetsresa anwänder 13 dagar, men fordrar och uppbär 25 traktamenten, en annan gång 6 dagar, men skrifver räkning å 14 traktamenten o. 2. Vv. i oändlighet, hvarefter kammarrätten fastställer till återbetalning 43 under ett är för mycket uttagna traktamenten, men K. M:t deremot, under bvars slutliga pröfning ärendet drages, ogillar kammarrättens dom och godkänner den liberala traktamentsberäkningen. Det ena med det andra har föranledt en framställning fråv statsrevisorerne, hvilken Här i dess hellet meddelas: Vid granskning af telegrafverkets utgiftar till roga. nach tivaltamentenanninear har