TEATER. Stora teatern. Komng Richard den tredje, sorg spel af William Shakspeare; med anvär dande af C A. Hagkergs öfversättning. e ter Colley Cibbers engelska bearbetning lämpadt för svenska scenen af Frans He berg. I Det stora skådespelets återuppförande går efter någon tids hvila gifver oss an ledning att enligt löfte återkomma till e närmare granskning deraf. Det tragiska dramat efter modern uppfatt ning framställer det tragiska subjektet i kam; mot en högre absolut makt, hvilken kamp slu tar med subjektets undergång, som åter frå en annan sida sedd är det samma som denn: högre makts förherrligande; hvaraf följe avt hvarje tragedi till sitt innersta väser är en karakterstragedi, Derför då man såsom ofta sker, talar om historiska elle: princip-tragedier, kan det ej vara i den me ning, som skulle dessa utgöra en från ka rakterstragedien skild, med den samordnac afdelning af sorgspelet. Men då i den förre den lidelsernas kamp, som är all tragedis innehåll, framträder såsom en strid mellan stora historiska principer, t. ex. i Coriola nus. Julins Cesar, Fiesco; så visar den sig i den senare -då begreppet karakterstra gedi tages i mera inskränkt eller egentlig mening — i vanliga rent menskliga förhållanden, t. ex. i Timon, Otheilo, Wallenstein. Eller, i största enkelhet sagdt: då striden i förra fallet icke kan tänkas utan en historisk bakgrund, är denna, om den äfven, såsom i Wallenstein, i senare fallet af skalden begagnas, dock der mera tillfällig, vald endast i afsigt att åt kamper mel lan rent menskliga lidelser förläna ett större intresse genom att fästa den vid en historiskt känd personlighet. Om vi, utgående från denna ästetiskt fastställda sats, ville söka besvara den frågan, huruvida Konung Ricbard den tredje är en historisk tragedi eller en karakterstragedi i inskränkt ms viog, skulle vårt svar så utfalla: Shakspeares Richard den tredje är ett verkligt historiskt drama, just emedan bnfvudkarakteren, för att rätt fattas, måsie aeg i det fas, som åe kär skildrade historiska förhällandena öfver konom sprida. Ärdet fråga åter om den Koneng Richard, som nyligen på vår stora scen blifvit framstäld, beröfvad sin historiska bakgrund, skujle kan wäl snarare vara en karakterstragedi, men då motiven till hufvudkaraktereps bandlingar och förklaringen af den möjliga tillva ron af dylika motiv i så mänga och vigtiga fall andanhbållits åskådaren, kunna vi ej medgifva att har eng fyller anspråken på en sådan. Den så framstölde Richard den tredje blifver för oss blott ett dåligt och ofattligt fragment at det måhända mest gigantiska tragiska drama, som någonsia blifvit diktadt. Och på det detta omdöma ej må anges förestafvadt af några förutfattade meningar eller ådagailägga mindre aktvinog för en teaterstyrelse, hvilken tvifvelsnig genom detta styckes upptagande anr:; ser Big hafva gjort eu ganska tacknämlig. gerning, skola vi för det samma söka an-! föra, sksom -vi våga påsti, ganska fullhal-. tiga skäl, l Det tragiskt stora i detta drama ljggerl:! icka i den kolossala storhet i det onda, so : Shakspeare förlänat åt hofvodfiguren, eller!! I de djerfva situationer, i hyllka han införts, ! såsom i första monologen, der hanidekraf-s igaste färger skildrar sån fysiska och mg. f ealiska vanskapthet samt Je båda mycket! I mskrifsa frieriseenerna. Det ligger ej hel-c er i det stora problem, som skalden just värigenom gifvit skådespelaren att lösa och I l r D 8 om af denne fordrar er det menskliga måtet hardt när öfverstigande förmåga att gifva ittryek åtskilda affekter. Detligger tvärtom I uppenbarelsen af den högre gudomliga rätt-1 riga, som midt nnder alla våldsgerningar och rättvisor här kommer till heder, Ty al-a rig har Nemesis firat en större triumf änn detta hemska oeh storartade skådespel. sjelfve dör blodbestänkte kungen är med allan ina egoistiska planer och okufliga viljekraftig tterst ingenting ansat än hennes redskap, s ill dess ban sjn tjd äfveuw blifyer hennesv