MP 9 MORA MA MVMEE MEPUV PD VIV MO IOMA a under de senaste årtiondena; att modersmålet måste för hvarje folk betraktas såsom vigtigare än hvarje annat språk; att särskildt ät svenskan, hvilken så länge saknade all egentlig rykt och vård och som i många afseenden ännu är ouppodlad, måste egnas en synnerligen nitisk omsorg; att derför i främsta rummet läroverken — elemenrtarskolorna liksom universiteten — böra egna henne all möjlig omvårdnad. Men om det senare skall kunna ske, som sig bör, måste ju hvarje lärare i detta ämne hafva förvärfvat grundliga vetenskapliga insigter i detsamma och derjämte ega tillfälle att under läroämbetets utöfning fullfölja sina studier för att öka sina kunskaper, Just derför att det fosterländska språkstudiet är nytt och stadt i en jämn och stark utveckling, kan en undervisare i detta ämne mindre än hvarje annan lärare underlåta att följa med sin vetenskaps framsteg. — En annan omständighet, som jämväl inverkat på värt beslut att upptaga herr B:s förslagsmeningar till granskning, är den, att han, genom att Aberopa ett i vårt land särdeles vätanskrif vet arbete af en tysk skolmap, synes ega on viss hemul för sina åsigter. Af de medel, som som stå till skoornas förfogande för att bibringa lärjungarne grundlig insigt i modersmäler, äro skrifuiga öfningar samt särskildt studium af språkets jagar bland de mest vigtiga. Om det först nämnda yttrar berr B. (as. 31.): Hvad författandet af uppsatser på molersmålet beträffar tveka vi icke att nästan helt och hållet föreslå dessas aflägsnande rån necerskolan och hänvisa dem till de fre afdelningarna — hvilken något besynnerliga ordsammanställning väl skall innebära, att hr B. utan tvekan föreslår, det författandet af uppsatser på modersmålet må nästan helt och hållet aflägsnas från nederskolan och således nästan uteslutande förekomma i de högre afdelningarna (dit de likväl ej behöfva hänvisas, efter som de ena ligt nu gällande lag redan finnas der). Motiveringen till detta förslag lyder så: För att kunna skriftligen behandla ett ämne fordras enligt värt förmenande, att man skall vara någorluuda herre öfver språket, i det andra (!), att man skall hafva ämnet i sin makt. Att fordra detta redan i skolans lägre och medelklasser (mellanklasser?) är för mycket begärdt (— är att begära för mycket ?) Den som dervid invänder: å force de forger on devient forgeron, får till svar: smeden har likväl materialet, jernstycket, i sin hand och skall endast söka gifva detta den önskade formen; gossen deremot har icke ännu i sin ego det material som han skall forma, och detta bör väl likväl förutsättas såsom ett nödvändigt vilkor: ingen lir väl, fortsätter hr B. klipskt, vilja fordra, att smeden i dag skall göra en sax af det jern han får i morgon. — Omedelbart derefter säges, att en och annan drifves till att redan i skolan författa utmärkta uppsatser, ja vi bafva, tillägger förf., sett krior skriina för maturitetsexamen, som skulle hedra hvilken framstående skriftställare som helst. Vi skola icke med anledning af uppgiften om de utmärkta kriorna här ifrågasätta hr B:s kompetens att döma om fordringarna på en framstående skriftställare; men deremot skulle vi med anledning af den lemnade nppgiften gerna vilja veta huru det kan vara möjligt, att gossar, som icke hade i sin ego det material, som de skulle forma, likväl konde, lät vara att de drefvos dertill, författa utmärkta uppsatser. Att af intet blir intet, har hittills ansetts såsom ett axiom. Men det kan ej gerna stå så illa till med sossar, som flere år fått god undervisning och varit flitiga, att de sakna material för en liten uppsats af t. ex. berättande (historiskt, geografiskt eller naturhistoriskt)innehäll. Hvarenda liten saga, snart sagdt hvarje historielexa, äfven en mängd händelser i deras lif och inom omfånget af deras erfarenhet kunna ju lemna stoff åt en skriftlig framställning, som gifver anledning tili ett börjande författarskap. Hyser läraren tvifvel om barnens förmåga att finna redai materialet, så lär han icke församma att vara dem behjelplig dermed. Dessutom stär let ju i haus skön att meddela dem allt det material de behöfva, och då har ju smnedsa, atan att behöfva vänta till i morgon, det jern han behöfver för att i dag göra en) sax! ; Hvad makten öfver språket angår, fordras ju icke, att den skall vara synnerligen stor, knappast större än den ett barn behöfver för att muntligen med egna ord återgifsa on saga eller annan berättelse. Herr B. har emellertid, såsom vi nyss sett, dock medgifvit, att lärjungar i skolan swundom uppöfva sig (driivas) att författa soda. ja utmärkta uppsatser; men han är cke glad utan, å lärjungaraes, föräldrarnes ch fosterlandets vägnar, ledsen öfver att lödgas göra ett sådant medgitvande. För fär del, säger han, äro vi nog enfaldiga utt icke deri se något glädjande; det är i lmänhet en brådmognad, en öfvermognad ch icke något naturligt, en drifhusväxt(!) om genom konstlade medel hastigt drifves ill färdighet; man väntar af densamma rik körd, rika frukter, men icke sällan får man lerpå vänta förgälves. Man påminne sig, att anledningen till lenna -patetiska utgjutelse endast är den. tt en och annan lärjunge i våra skolor be unni:s ega förmåga att skrifva jämförelseis utmärkta öfningsoch examens-uppsat på svenska. De något obestämda utcken hedra och .framstående skrift tällare få nämligen väl icke tagas i den neningen, att det skulle ha varit en heder för . ex. Tegner, Geijer, Thomander, Beskow, lTalmström att hafva skrifvit de åsyftade ppsatserna, utan blott så, att dessa kunna nses jämngoda med ett eller annat, som utit ur en fraibstående skrifställares enna). Men att då och då en abiturient id 20 ärs ålder eller derutöfver, om han ar synnerligen goda kunskaper och utveck: adt formsinne, lyckas sammanskrifva en ut. värkt kria, är väl ingen större olycka, än tt ynglingar vid samma ålder stundom beinnas hafva förvärfvat ovanliga insigter el vm förndlighat i anda atvalron Tin got frän