det hördes och syntes tydligen att han hade onaturliga naturgåfvor för politiken. Auditoriets tycktes deremot vara skäligen nar turliga, ty det började synbarligen attslappa af i sin uppmärksamhet. Slutligen såg man fruntimren gäspa och troppa af, det ena efter det andra, och kavaljererna, som syntes hafva den goda urskilning att föredraga fruntimmerssällskap framför föreläsningar i den högre politiken, följde så småningom exemplet. Bänkarna blefvo sålunda allt glesare och glesare, och slutligen fann hr f. d. borgmästaren för godtatt sluta, efter att hafva lagt sina åhörare på hjertat, att Amerikas öde möjligen berodde af deras röster — en artighet som besvarades medelst dundrande stampningar med fötterna samt spridda utrop af: Lefve Grant! Lefve talaren! Ordföranden-presidenten komplimenterade herr Cars och afslutade mötet med att, vändande sig till de få återstående åhörarne, yttra: Ja, se nu ha vi då fått saken klar! Jag för min del tyckte det vara temligen solklart, att hela församlingen, ordföranden deri inbegripen, voro lika kloka på saken som förut. Då vi gingo ut frågade jag hr Frost: Hvad har presidenten, hr Andersson, för sysselsättning? Han är murare och har för närvarande arbete ute på det nya dårhuset! Och sekreteraren, hr Dittmer? Han är f. n. sysselsatt med att gräfva diken för den nya gasanläggningen. Desslikes upplyste hr Frost att af de närvarande voro endast 3 å 4 röstberättisade, ordföranden var det icke! Dagen derpå innehöll stadens Granttidning ett längt svassande referat öfver mötet och den stora betydelse som vore att tillmäta detsamma. — Reflexionerna göra sig sjelfva! För öfrigt kan jag här i sammanhang med politiska möten nämna att flertalet af svenskar i Amerika äro republikaner. Jag öfvervar äfven i Lincoln ett annat och vida intressantare sammanträde, hvilket jag 4 korthet skall omnämna i mitt nästa oref. H. N.