STOCKHOLM den 21 Nov. I morgon firas å kongl. Stora teatern en fest, som icke hör till det alldagliga slaget. Det är nemligen etthundrade årsdagen af födelsen för denna scens förnämsta prydnad i rent dramatiskt hänseende under alla de nittio år, som den funnits till: det är med ett ord minnet af Lars Hjortsberg, som den festen vill upplifva. Man hör ej sällan klagas öfver den otacksamma lott, som tillhör den utöfvande konst nären, och särskildt skådespelaren, i jemförelse med den i mer egentlig mening skapande. Detta klagomål är dock icke fullt grundadt. Förtjenar skådespelaren vid utöfningen af sin konst verkligen namnet af konstnär, måste han otvifvelaktigt på samma gång vara skapande, och i samma mån han det är, visar ock historien att hans lager är lika oförvissnelig, som andra skapande konstnärers. Sant är att efterverlden är utestängd från möjligheten att direkt njuta af och beundra alstren af skådespelarens konst, såsom hon kan göra med ett poem, en tafla eller en bildstod, som förvarats till våra tider, hvartill skälet helt naturligt är att den förre i sig sjelf eger det material, på hvilket han visar sin danande kraft. Men skådespelaren är deremot, i högre mån kanske än någon annan konstnär, ett uttryck af sin tids odling och återverkar derför ock i sin ordning mer omedelbart derpå. Åt honom förvarar också kulturhistorien en plats vid sidan af alla andra, som haft någon märkbar inflytelse på odlingens gång. Liksom ingen tviflar på att Apelles var en stor målare, fastän ingen af hans taflor gått till efterverlden och kan af den bedömas, så erkännes också Roscius såsom en stor skådespelare i Rom, liksom Talma i Paris, Garrick i London, de begge Devrient i Tyskland och, hvarför skulle vi ej tillägga det, Hjortsberg hos oss. Endast den omständigheten att en minnesfest kan firas för honom hundra år efter hans födelse och trettio år efter hans sista uppträdande, vigar att skådespelarens inverkan måste hafve varit djupare, än att den skulleförgåttmed stunden. I tredje aktens andra scen af Hamlet yttrar hela verldens störste dramatiska skald, som tillika var utöfvande scenisk konstnär: All öfverdrift strider mot skådespelets art och afsigt, hvars ändamål från början varit och ännu är att hålla fram likasom en spegel för naturen, att visa dygden dess egna anletsdrag, lasten dess egen afbild, och det! nu lefvande slägtet, som är samtidens kropp, ett lefvande aftryck af dess gestalt. Om också icke dramats väsen och betydelse härmed kunna anses på ett tillfredsställande sätt utredda, innehålla dock dessa ord, sammanstälda med de öfriga råden till skådespelarne, värdefulla antydningar för den dramatiske konstnären. Naturen skall utgöra hans lag; af dygden, som af lasten, skall han vara en trogen spegelbild; och han skall gifva gestalt åt det allmänt menskliga, som rör sig i hans egen tid, ty endast på det sättet kan han sympatetiskt tilltala sin tids menniskor. Detta är skådespelarens höga uppgift. Huru han skall komma till lösningen af densamma, deriligger hemligheten af hans konst. De förnämsta medel han för uppnående af sina effekter eger, äro rösten, minen och åtbörden. I deras rätta begagnande ligger hans styrka; men tyvärr ligger missbruket, öfverdriften så nära; tyvärr är i allmänhet också publiken : sådan, att öfverdriften på honom gör mer intryck än naturen i sin enkelhet, och det är derför en nära för handen liggande retelse att på denna väg vinna effekter; men man måste komma. håg att sålundavunna äro, de falska. Derför fordras, för att skådespelaren rätt skall lösa sin uppgift, att han eger öga och hjerta för naturen, att han förstår beherrska de medel, genom hvilka han skall återgifva henne, och att en bildad smak skall hafva lärt honom skilja mellan det väsentliga och tillfälliga deri, ty idealigering är all konsts uppgift. Samtliga dessa vilkor uppfyllde Lars Hjortsberg på ett sådant sätt, att han ännu med rätta innehar högsta rangen bland alla skådespelare, som svenska scenen någonsin egt. Hans förmåga att uppfatta och ktergifva naturen var i hög grad beundransvärd. Begripligt nog framträdde hon först i form af efterhärmning. i hvilken konst han redan såsom spädt barn Bare det upp seende, att han vid sex års ålder erhöll en liten lön ur teaterkassan. En mängd intressanta anekdoter, belysande denna hang ovanliga förmåga, äro allmänt kända, bland hvilka den mest karakteristieka kanske är den, då han, föreställande Fredrik den store, förmådde en gammal preussisk general. att falla till sina fötter och snyftande utropa: mein alter Fritz. Främst bland alla skådespelarens utirycksmedel satte Hjortsberg röstens. riktiga uttryck och dernäst det mimiska. Man har ett bekant yttrande af honom: bind händer och fötter på eleven, och blir det ej då något af honom, så är han ef skapt för scenen. Sjelf förmådde han att i en obe tydlig replik inlägga så mycken komisk Kraft eller ett så gripande uttryck, att den, som en gång bevitnat det, aldrig kan glömma det. Utan röst sjöng han kupletter, ja, utförde stundom hela sångroler så, som ingen annan kunde det, hvarpå som exempei blott behöfver erinras om hans Polykarpus i Kronofogdarne samt hans oöfverträffade ätergifvande af åtskilliga Bellmanssånger. I det mimiska var hans förmåga rent af vnderbar, och det berättag, ej blott såsom en bild af hans humoristiska uppfattning utan såsom bokstaflig sanning, att han kunde gråta med ena sidan af ansigtet och skratta med In andna — Med åtbörder var Hjortsberg. nm mm AA pt rt rt DD RO DD OT rr ot DR RS