ska farmare och stannade öfver natten hos mister Stokins, hvars stora, man kan gerna kalla den mönsterfamn, af oss togs i betraktande under 3 å 4 timmars tid. Man träffade här allt hvad man gerna kan tänka sig hörande till ett utveckladt och välskött jordbruk. Ståtliga, ändamålsenliga lador och uthus, skördeoch såningsmaskiner af de bästa konstruktioner, stora svingårdar och en fårhjord på öfver 1500 stycken. Farmen ansågs vara värd 100,000 dollars och var produkten af omkring 15 års arbete. Andra dagen ankommo vi till Lincoln, Nebraskas hufvudstad och i sitt slag ett underverk, när man betänker dess ungdom. Staten Nebraska är såsom stat i unionen nemligen icke äldre än sedan 1867, och hufvudstaden utstakades följande året midt på en flack och fullkomligt obebodd prärie. Och dock finnas der nu omkring 8000 invånare, boende i prydliga, vackra stenhus, en storartad universitetsbyggnad, tvennestora skolhus samt utanför staden äro under uppförande en större slottslik byggnad, afsedd att ersätta det otillräckliga tvåvå ningshuset som nu tjenar till fristad för sinnessjuka, samt ett större fängelse af sten, der cellsystemet skall komma att tillämpas. Hastigt, som allting växer här, har man redan hunnit få en vacker början till skog och det skall icke dröja många år till, innan Lincoln föruiom egenskapen att vara en betydande stad, äfven räknas att vara en vacker. Midt på det stora torget hade man för någon tid sedan börjat att borra efter vatten, för att der uppbygga en brunn; man träffade också mycket riktigt på icke mycket stort djup vatten, men icke färskt, utan fullkomligt salt och af en ytterst ren och mjuk färg. Sedandess har man fortsatt borrningen, för att utröna huru djupt ned den salta ådran sträcker sig, och ännu i dag lemnar brunnen vid ett uppnådt djup af 750 fot omkring 7500 gallons salt vatten i timman. I närheten af staden finnas äfven flere salta källsprång. Vid min ankomst till Lincoln träffade det sig så lyckligt, att dagen derpå dels var gudstjenst i dervarande svenska kyrka, dels äfven ett republikanskt möte, som utlysts af tvenne svenskar, hrr Andersson Dittmer, den förre undertecknande sitt namn med president och den senare med sekreterare, Jag försummade naturligtvis icke att besöka såväl gudstjensten som mötet. Omll den förra är emellertid icke mycket att säga. Efter det en psalm, i hvilken församlingen, : bestående af ungefär 20 fruntimmer och 25: herrar, med all kraft deltog, blifvit afsjun-: gen, uppsteg en herre (en af Paxtonersyno-: dens kreerade prester) och förkunnade med halfslutna ögon och vaggande rörelser attl: nådens timma just nu Vore inne, att vi icke: kunde förstå och fatta Guds ords outgrundlighet, utan endast hade att begagna detta tillfälle, ty i morgon voro vi kanske allal: döda, att kasta oss i Herrans famn, ty vilj vore förvisso utaf Herran efterspanade syn-1 dare, Efter nära en timmes oafbrutet om-4 tuggande af samma sak, slutades. emellertid ! tillställningen. Herrarna togo sina fruntim. mer under armen och så tågade hela sällskapet under muntert skämt och glam till det politiska mötet, som egde rum i en stor: aflång sal i ett närbeläget störro hus. Il) ändan af salen var en stor packlår placerad, och öfver densamma en blå linneduk utbredd. Tvenne ytterst primitiva fotogenlampor kastade härifrån ett gråduskigt sken öfver auditoriet, som på framsatta träbänkar slagit sig ned framför tribunen, fruntimren på de främsta bänkarna. Herrarna dels sutto, dels-gingo omkring och sågoyigtiga ut. Af något utbyte af politiska åsigter kunde jag dock ingenting förmärka. Slutligen inträdde tvenne män, gingo med raska steg genom salen och placerade sig bakom låren. Det var presidenten(och sekreteraren. En af sällskapet som fungerade såsom en lags vaktmästare framsatte en mugg med vatten och tvenne tomma bierseydlar framför dem. Sekreteraren tog fram en liten papperslapp och lade framför sig, samt började förmera en blyertspenna, — Sedan presidentens granskande ögon en stund öfverfarit församlingen gamt utbytt nickar med åtskilliga af de närvarande, uppsteg han omsider, knackade med knytnäfven i låren, för att äska ljud, och yttrade sig ungefärligen som följer: Politiken är, som vi alla veta, ett outgrundligt ting och om man icke har onaturliga naturgåfvor, så vill det allt taga en menniskas lefnad att riktigt studera inen och förstån, Jag har bara varit här ilandet i tre år och ingen kan derför begära, att jag skall kunna utreda denhäringa saken. Men det finns väl någon af de närvarande som vill utreda den för oss. — Härvid satte sig presidenten; sekreteraren böjde sig framåt, satte den trubbiga ändan af bl ertspennan under näsan och kastade frägande blickar öfver församlingen. Denna nöjde sig emellertid med att se ogement politisk och snusförnuftig ut. Bortåt 10 minuter förflöto under djup tystnad. Man skulle kunna hört en fluga surra, och det började i sanning att kännas tryckande och ängsligt såsom alltid, då man anar att något skall gå sönder. Ordföranden syntes hafva uttömt allt sitt vetande, församlingen tycktes vilja hålla på pitt, förutsatt att der fanns något, och förutseende ett totalt fiasco, stöter jag på mitt sällskap och propgneråde att vi skulle ge oss af. Ehuru jag talade så tyst som möjligt, uppfattades dock några ord af ordförandens spejande öron, och med glad förvåning utropade han: Jag tyckte det yar någon som begärde ordet? Det klack till i mig, jag böjde ned hufvudet och stödde det i händerna, sökte se fullkomligt främmande ut, och till all lycka passerade den hotande stormen öfver mitt bufvud. Ännu förflöto några gqvalfolla minuter till dess ändtligen ett buller lät höra sig nere vid dörren och en af mötets deltagare införde en Iång, svartskäggig man, iklädd hvita kläder, och som blygsamt närmade sig låren. Allas ansigten ljusnade, icke minst ordförandens, — man kände sig synbarligen räddad! Hvem är det? frågade jag mitt sällt na I ma bot fr th oL ff Bi boibt sf rr Ht