0 HUV BY TMA APR ME URMIAG k att den inbördes divergensen äfven inon fem-mannarådet skulle komma att i de fen stridiga reservationerna gifva sig till känna Hvad som tillkommit under en sådan splitt ringens födslovånda, tofde knappast kunn: blifva ett enhetens verk, enigt i sina prin ciper, enigt i sitt utförande. Hrr komiterade säga sig icke hafva fun nit skäl att utbyta den uråldriga frågformer mot en i yttre måtto s.k. sammanhängande framställning. Återigen åberopas Luthers auktoritet. Emedan Luthers kätekes, med hvilken den nya lärobokeh skulle sättas i närmaste sammanhang, är framställd i frågor och svar, så synes frågformens bibe hållande redan deraf vara en naturlig följd. Eller med andra ord: Emedan den lärobok, hvilken man vill komma ifrån, hvilken man är så angelägen att få med en ny ersätt. är framställd på ett sätt, som många anse -jolämpligt, derför skall det olämpliga bibe Ihällas i den lärobok, som skulle sättas i Iden olämpligas ställe. Ett sådant resonneI ment torde icke många kunna gilla. Frågformen har numera blifvit utdömd i alla Häroböcker på alla andra områden, utom kristendomstndervisningens. För ett halft sekel tillbaka var det ännu allmänt att alla Idiscipliners elementära läroböcker iakttogo I frågformen. Öfverallt har man numera ansett den sammanhängande framställningen bättre, icke minst just för dess egenskap att vara sammanhängande, I religionsundervisningen tyckes man hafva mindre förkärlek för sammanhanget. Att hvart och ett särskildt stycke förses med öfverskrifter i frågform kan för barnens uppfattning endast bereda lättnad, säga hrr komiterade. Ja, om till en saks rätta uppfattning fordras dess utoch in-vändande, då hafva komiterade rätt, En sats, framställd i fråga och svar — hälften i indirekt, hälften i direkt ordform — blir ett utoch invändande — med andra ord: ett inkrånglande, af satsen. En sats i fråga och svar blir intet annat än en simulacker: frågan låtsar en okunnighet, hvilken just den okunnige skulle häfva. I förfaringssättet ligger icke sanning; menu der ligger icke heller sammanhang. Frågooch svars-formen är icke ett jemnt och likformigt framåtgående; det är ett framhoppande eller framhaltande, med stylta på eva foten (den uppskrufvade frågan); med klumpfot på den andra (det mödosamma svaret). Framför allt är förfaringssättet onaturligt. Ett inlärdt svar är en onaturlighet. Ett svar måste alltid vara någonting flytande, det vill icke säga flytande såsom en utanlexa, utan flytande såsom vågen omkring den badandes former. Hvarje nyansering af frågan skall framkalla en motsvarande Nyansering af svaret. Derför skola båda vara lefvande, intetdera inlärdt och till följd deraf dödt, papegojsmessigt och ofruktbart. Frågor och svar, oberättigade i böcker, blifva deremot i samtal berättigade. Boken är någonting dödt, samtalet är någonting lefvande. En bok i frågor och svar är någonting som villlefva, men lifvet är galvaniskt, onaturligt och, såsom sådant, för barnuppfattningen särdeles afskräckands. Både frågan och svaret förefaller barnet svärt: Frågan, derför att barnet tycker aig se skolmästaren lutad öfver sig i och med det krokryggiga frågotecknet; svaret förefaller svårt, icke blott derför, att det är en utanlexa; utan också derför att barnet sällan vet att sätta fråga och svar i förbindelse med hvarandra, hvadan emellan de inlärda svaren uppstär ett svalg, som barnets egen tankegång icke vet att fylla. Komiterade tyckas vilja försvara sitt tillvägagående såsom uråldrigt. Mammuthskelettet är också uråldrigt, men icke förty är det utdödt. Såsom ett petrifikat låter det försvara sig, men icke såsom benstomme till något namera lefvande väsends. Allra minst duger det till gunghäst för barn. För barnet måste sanningen framträda uti en form, som icke förskräcker det. Sanningen mäste smyga sig in i barnets medvetande, på samma sätt som ao0lstrålen smyger sig in i blomsterknoppen, och sålunda insmugen, utvecklar densamma. På sådant sätt har ännu aldrig Luthers lill-katekes smugit sig på skolbarnen. Den har kunnat skolmästerligt inpluggas hos dem, men icke faderligt inlekas hos dem. Och så länge lärometoden är oförändrad, d. v. 8. katekesen bibehålles, så blir också frokten densamma, d. v. s. mera surkartslik än förrådande smak utaf lifsens frukt. Den i sig sjelf så högst vigtiga katekesfrågan har nu blifvit bragt på en vigtig punkt, ithy att afgörandets stund synes nalkas. Afgörandet gäller Luthers uråldriga metod, eller en metod, som våra dagars pedagogiska Bsigter kunna gilla. Afgörandet gäller att med det blotta utländskt-höglärda, med en illa anskrifven klang ljudande, namnet katekes skrämma barnen på dörren, eller att med en efter deras fattningsgåfva lämpad barnabok, i ordets egentliga bemärkelse, kunna vinna dem för den underviszning, man vill meddela, Gerna och uppriktigt vill jag buga mig för det stora namnet Luther, men om jag ville proklamera dess ofelbarhet i frågor, der felaktigheten dock mera låg i tidehvarfvet än hos mannen, då vore jag sjelf icke värd namnet Lutheran. Goerna och uppriktigt vill jag buga mig för mycket, som kan kallas uråldrigt, men utan urskilning tillämpa det på de yngsta bland de unga — på barnen — vill jag icke. Gerna och uppriktigt bugar jag mig äfven för hrr komiterades både lärdom och välmening; men icke dess mindre, just i deras och min egen välmenings namn, protesterar jag emot antagandet af det katekesförslag, de nu hafva framlagt. C. H. L. mi PHRA P se fe Ho No Vv ola Uppmaning till Sveriges-Norges