Om klimat, hamnar och fiske på Rysslands Ishafskust hafva ryska författare på senaste tiden framlagt upplysningar, som oemotsägligt ådagalägga, att Ryssland i dessa hänseenden intet har att afundas sina norska grannär. — Professor J. A. Friis har i det arbete, vi i en föregående uppsats anfört, sammanställt dsssa underrättelser. Det är en öfverdrift, när man sagt, att norska Finmarkens fjordar aldrig i minsta mån tillfrysa. Sanna förhållandet är, att innersta delen isbelägges, men den yttre, djupaste och största delen är isfri året om. Alldeles likadant förhåller det sig med de ryska fjordarna, ej blott de närmast Norge belägna, utan samtliga de många fjordarne på den s. k. Murmanska kusten. Kolafjorden t. ex. fryser stundom alls icke, eljest blott 30 till 40 verst utåt från staden Kola, och det blott i Januari och Februari. Jekaterin-hamnen, en af de yppersta vid lIshafvet, fryser aldrig o. 8. v., allt enligt ryska forskare, som undersökt förhållandena. Vår herrliga uppvärmnings-apparat, Golfströmmen, yttrar derför prof. Daa, känner ej till norska eller ryska, vare sig lagar eller gränser. Den sträcker sin välgörande inflytelse lika opartiskt till kättare och rättrogne. Lika grundlöst är antagandet, att ryska Ishafskusten skulle sakna goda hamnar. Tvärtom medgifva nu ryssar, som noga känna saken, att de förträffligaste hamnar här finnas i öfverflöd. Siderof t. ex. säger, att de äro så väl skyddade mot alla vindar, att de måste anses för de yppersta på jorDet är ådagalagdt att Ryssland pål dam. sitt eget område eger flere hamnar, som äro långt bättre passande till örlogshamnar, eller för fiskeri-etablissement, eller för anläggning af städer, än t. ex. ett par hamnar i norska Finmarken, som det sagts att Ryssland särskildt skulle eftersträfvat. Ej annorlunda förhåller det sig med fiskerierna på ryska kusten. Torskfisket är lika rikt och lika årvisst, som i Finnmarken. Om sillfisket påstår Siderof, att det är rikare än någonstädes i den öfriga verlden. När sillen strömmar in i Hvita hafvet, heter det i en annanrysk källa, sammanpac kasden så, att den bildar ofantliga kompakta massor; förföljd-af annan fisk, tränger den sig in i vikar och flodmynningar och kastas till och med upp på land i sådan mängd att den betäcker stränderna på långa sträckor. Äfven dess beskaffenhet rosas såsom utmärkt. Också andra fångstföremål finnas i ymnighet. En rysk författare kän derför säga, att man genom en riktig användning af dessa tillgångar skulle kunna mätta hela Europas befolkning med fisk och smörja alla Europas maskiner med tran. Och, när klimat, hamnar, fiske äro sådana, må väl samme man hatva god grund att försäkra, att Ryssland eger icke blott den största, utan också-den bästa delen af Ispatvet. Onekligen är det märkligt, såsom prof. Friis yttrar, att de verkliga förhållandena ej blifvit mera omtalade och bättre bekanta, då de likväl i menniskoåldrar varit kända ej blott af de tvåtill tretusen ryska fiskare, som årligen från Mars månad ligga på fiske randtomkring ryska Lapplands kuster, utan äfven af de icke få norska fiskare, som nu årligen begifva sig dit från Finnmarken. Köpmännen i Vardö och Vadsö ha också länge känt det verkliga tillståndet. De gåfvo oss till och med, säger prof. Friis reskamrat prof. Daa, lika fullständiga förteckningar öfver de ryska fiskeplatserna, som öfver de norska, emedan de med båda drefvo de vidsträcktaste affärer. Men när Friis år 1868, väsentligen efter ryska skrifter, i Morgenbladet belyste myterna om ryska Lapplands isbundna fjordar och brist på hamnar och fisken, blef dennå berättelse på ett ech annat håll mottagen med misstro, gom ett underligt tal. När man först på allra sista tiden i Norge kommit under fund med sanningen, och då denna också först nyligen blifvit uppdagad af Rysslands egna forskare, är det förklarligt, att man i Petersburg befunnit sig i en villfarelse, som ej kunnat annat än understödjas af det veterliga faktum, att fiske och kolonisation ingalunda blomstrat upp på ryska kusten så, som på den norska. Nu kan man ej längre söka anledningen dertill i de naturliga när ringskällornas fattigdom, och med den insigten vunnen bör det ej blifva fråga om, att från en granne tillskansa sig, hvad man sjelf i rikligare mått eger, men väl om att på ett ansat sätt tillgodogöra sig, hvad man redan har, ty dessförutan skulle ja blotta utvidgningen af området tjena till intet. Vi ha redan anmärkt, att vi ej kanna be trakta den ryska sröfringslystnaden såsom en blind och hetsig naturdrift, utan tvärtom såsom en med fallkomlig köld beräknad, på noga öfvervägda syften riktad politik. Icke kan man tillskrifva den ryska nationaliteten ett omåttligt expansionsbegär, som medvetslöst frossat i annexioner. Men Rysslands statsmän hafva en tid eftersträfvat hamnar i Finnmarken, så för krigiska som fredliga än damål, emedan de trodde sig endast hos grannen finna hvad de sökte, För dem som styra ett stort folk, tillhörande den greki ska kyrkan — med fastedagar, utgörande hälften eller mera af hela årets dagtal — är det kolossala behofvet af fisk för dessa tiotals millioner rättrogne en ej betydelselös faktor i politiken. Derför kan man hafva kastat be gärliga ögon på Finmarks-fiskerierna, så länge man ej visste sig ega, hvad man åträdde, i ännu störrerikedom. Och af dessa skäl förklaras de diplomatiska förslagen om ett utbyte — till en början af oskyldigt ringa omfång — af en inre landsträcka mot en kuststräcka. liksom sedermera, då detta än od h AA pmm pv An AA mA få PR JM be rn OR Vt PR TV DD