Jarvis in. Han grep henne om handleden j och sade — ja, jag vet ej rätt hvad det var, mr Otto, och han såg ej mig, ty jag stod der, just vid fönstret. Han talade bära några ord och befallde henne att vara lugn, men hans eget ansigte var snöhvitt. Han hade allt druckit väl mycket vid bordet, tror jag. I samma stund visste jag hvem som hade tagit juvelerna och mrs Letsom förstod nog så mycket, hon med, ty hon blef lika blek som han och sade aldrig ett ord mera. Det var allt mylady som smusslade juvelskrinet ur kistan, kan jag tro. Ingen annan kunde ha kommit åt sir Denes nycklar. Otto Clanwaring bet sig i läppen, tills den blödde. Hur plågsamt ämnet var för honom, derom vitnade skärpan i hans röst, då han svarade: Det var således du Gander, som ingaf sir Dene dessa misstankar? sIngalunda, mr Otto. Ej förrän i denna stund ha de kommit öfver mina läppar och ingen gång mera ämnar jag nämna dem. Sir Dene hade sjelf kommit på den tanken natt, då han låg vaken. Då hanimorgse yttrade ett ord till mig härom, sade jag att han -måstemisstagit sig. Och det har du ganska visst sjelf också gjort, yttrade Otto mycket bestämdt. Det torde vara bäst att ej låta kapten Clanwaring höra sådana ord. Låt oss då taga saken så, mr Otto, svarade Gander lugnt. Men — gifves det något medel att få juvelerna tillbaka, så skaffaigen dem, för min stackars gamle herres skull. : Sir Dene måste tala mycket förtroligt med dig, Gander. Det gör han, sir. Han har inte just haft någon annan att språka med, på det sista