SOEUOURIIUO MR UCR 10 API I Representationen och regeringen i Norge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 28 Mars. Under diskussionen öfver förslaget attl bevilja statsråden rättighet att deltaga i storthingets förhandlingar yttrade en af de representanter, som säkerligen med allt skäll räknas till det konservativa partiet, att både enligt författningen och de faktiska förhållandena tre fjerdedelar af makten i detta land ligga hos storthinget. Så sannt detta obestridligen också är, så torde det icke kunna nekas, att det stundom icke träder så starkt fram, som man skulle vänta, emedan representationen, kanske just i medvetande af sin styrka, betänker sig i det längsta på att begagna sin makt. Ifjol, då storthinget hade tillkännagifvit, att det icke kunde fullgöra sitt arbete på kortare tid än inom en af det sjelf uppgifven termin, svarade regeringen härpå med att bestämma dess upplösning tidigare för att derigenom, efter hvad hon sjelf förklarade, fastställa den säkra och oföränderliga regeln, att thingets session icke skall sträcka sig utöfver 3 månader. Thingetsvarade i en motiverad dagordning, att det beklagade, att den vid prolongationsbeviljandet bestämda terminen för dess sammanvaro skulle lägga hinder i vägen för flere landsvigtiga ärendens afgörande, och att detihvad som skett såg uttrycket af ett misskännande af storthingets verksamhet. I fråga om en regering, som — hvilka goda egenskaper hon än för öfrigt må besitta — icke har den att fästa synnerligt afseende på de hos folkets och representationens flertal rådande önskningarne och åsigterna, var ett sådant yttrande, hvilket ju icke innehöll något omedelbart misstroendevotum, utan all verkan, ja, så utan all verkan, att samma uppbygliga skådespel nu har upprepats i år. Vt den adress, hvari storthinget i år inkom med sin vanliga prolongationsanhållan, yttrade det, att med säkerhet kunde förutses, att det icke skulle kunna undangöra ens de nödvändigaste angelägenheterna inom den i grundlagen bestämda tiden (2 månader), att det icke heller för närvarande såge sig i stånd att uppgifva, när dess förhandlingar skulle vara afslutade, och att det derföre i en senare skrifvelse skulle gifva tillkänna, vid hvilken tid det ansåg sig kunna afsluta sina förhandlingar. Till svar härpå har nu regeringen skyndat sig, innan ännu storthinget fick afgifva den i prolongationsadressen antydda närmare berättelsen om ståndpunkten för de särskilda ärendenas handläggning, att utsätta upplösningen till den 10 Maj, d. v. s, en hel vecka tidigare, än storthinget enligt den sedermera afgifna berättelsen skall kunna afsluta ens de vigtigaste frågornas behandling. Det frågas nu, huru representationen skall bete sig i anledning af detta visserligen juridiskt berättigade, men både högst onödiga och politiskt okloka ingrepp i dess göromål. Regeringens svar inlemnades till storthinget sista dagen före påskferiernas inträffande, och frågan kan säledes icke företagas till behandling förr än om en vecka. Bland storthingets majoritet ärsäkerligen den meningen rådande, att det icke går an att regeringen, för att gifva häfd åt en af henne sjelf faststäld termin, sålunda gång efter annan omöjliggör en försvarlig behandling af de vigtigare och mer omfattande frågörna, förvandlar begagnandet af det enskilda initiativet nästan helt och hållet till en illusion — af berömvärdt undseende behandlar man nemligen vanligen främst regerinr gens förslag och först derefter de enskilta — i det hela ingriper störande i gången af thingets göromål och slutligen tvingar de enskilda representanterne att forcera sin arbetsförmåga till sådan grad, att representantkallet snart skall spränga till och med de mest utbålliga krafter. Men huru skall en bom sättas för dylika maktmissbruk? Här är det just, som det undseende gör sig gällande, hvilket jag här ofvan tillät mig omnämna: representationens oroliga — för att icke säga: alltför oroliga — omsorg att icke utan högsta nödvändighet sätta de starka krafter i rörelse, som det eger, och an vända hela sin författningsenliga makt. Det påstods under förhandlingarne den 81 och 9 Mars angående rättighet för statsråden att deltaga i thingets förhandlingar . flere gånger af reformens motståndare, attl. man genom dess antagande skulle kasta vårt folk in i parlamentarismens hvirflar. med ideliga ministerombyten, månadsstats-: råd, oupphörliga afbrott i förvaltningen o.. 8, v. Men är någon fruktan ogrundad ochj motsäges af den norska folkkarakteren samt hela vår politiska historia, så är det san-: nerligen denna. Jag har nämnt storthin-: gets moderata uppförande i anledning afl:; prolongationsförvägrandet i fjol och omtalat, l huru det åter i år på det mest undfallande : sätt förnyade sin ansökning, i stället för i att — hvilket säkerligen de allra flesta mer : varmblodiga representationer skulle ha gjort — låta saken gå sin gång utan omsvep och j; fortsätta sitt arbete, ända till dess regeringen begagnade sin upplösningsrätt. Men detta är ingalunda det enda eller mest framstående exemplet på, huru mycket storthinget fruktar att gripa omedelbart in i rege ringens sammansättning och ledning, när det icke kräfves af den mest tvingande nöädvändiohet.. Blott en enda oånoe har det