RIKSDAGEN. Andära kammaren. Angående tillägg till 15 kap. 2 2 R. B. i fråga om fullmäktigskap: Såsom kändt är kade lagutskottet tillstyrkt en åf grefve Sparre väckt motion derom, att vid hvarje rätt skulle förordnas minst tvenne skicklige män att såsom fullmäktige parter tillhandagå. Dessa fullmäktige skulle nämnas vid högsta domstolen af konungens nedre justitierevision och vid hofrätter och underrätter af rätsen sjelf, och egde ej rätt att föra klägan öfver när förordnandet af ett eller annat skäl dem kunde blifva fråntaget. Den ganska långvariga diskussion, som uppstod med anledning af detta förslag, öppnades af Hr Ifvarson. Tal. ansåg ämnet vara af allt för stor vigt, för att kunna undgå en noggran röfning. Onekligen vore rättssökande i allmänhet i behof af skickliga och pålitliga rättegångsiträden, men om man än måste medgifva, att i detta hänseende någon brist ännu förefunnes, trodde dock tal. ingalunda, att den skulle genom det föreliggande förslaget blifva afhulpen. Detta skulle nemligen gifva anledning till ännu större maktmissbruk från domrarnes sida, än dem, som redan nu ej så sällan förekomma, då hrr domare utan någon syiibar giltig ahledhing förjuda personer att föra andras talan. Och äri låge just anledningen, hvarföre sakförarne, synnerligast vid underrätterna, icke kunna uppträda med önskvärd sjelfständighet. Skola nu dessa förordnas af domrarne, vore det klart att de i allt måste söka att vara dem så litet misshagliga som möjligt. Dessutom skulle genom det föreslagna stadgandet äfven parters frihet att till biträde välja hvem de vilja blifva i betydlig grad inskränkt. En hufvudregel för all advokatverksamhet vore likväl, att sakföraren bör vara oberoende af allt annat än sakegandens fullmakt. Ur de anförda synpuikterna yrkade tal. afslag på den tillstyrkta motionen. Hr Ake Andersson sade sig ej förstå i hvad mån dessa fullmäktige skulle gagna vid öfverrätterna, men försäkrade på grund af den kännedom, han egde om underrättelserna, att de icke vid dem skulle blifva till den ringaste nytta. Det läte ej gerna tänka sig, att verkligt skicklige jurister skulle vilja ställa sig under ett sådant rättens förmynderskap, som blefve en ovilkorlig följd af stadgandet om deras afskedande utan dom och ransakning. För öfrigt kunde dethända, att, om en skrifvelse till K. M:t beslötes, regeringen, på grund af den, utfärdade en förordning, hvarigenom det blefve domrarnes helt och hållet enskilda affär att tilloch afsätta sakförare. Derigenom vore ett stort steg tillbaka taget. ty n ligt Vore, att endast de, som stode i unst hos nde domare, skulle komma i tanke. Tal hade i 19 år varit ledamot af häradsrätt och derunder till sin glädje funnit. att processernas antal med hvarje år nedgått. så att. der det förr erfordrades 10 å 12 rättegångsdagar i nu sällan kommer i fråga mera än 3. i fråga satta tjenstemännen icke skulle n aflönas, måste de antingen svälta ihjäl eller ock söka på alla upptänkliga sätt skapa processer, hvadan man hade att förvänta att snart nog återkomma till den ståndpunkt, vi, tack vare en allt mera spridd bildning, en gång lemnat. Men äfven en annan stor olägenhet medföljde ett bildadt advokatstånd, nemligen den; att det alltid blir för domaren svårare att leta sig till sanningen, då skicklige sakförare uppträda på ömse sidor, än om parterna framträda personligen. Yrkade afslag å utskottets hemställan. Hr L. O. Larsson var i hufvudsak förekommen af hr Ifvarson, men ville det oaktadt något uppehålla sig vid sista momentet af det före: flagna stadgandet, det vill säga föreskriften om fullmäktigskapets uppbörande, då sådant af vederbörande pröfvas skäligt. Ett sådant förordnandets tillbakatagande skulle innebära precis detsamma, som att förklaras ovärdig föra andras talan, och då allt vore beroende endast af per sonliga nycker, vore det ej tänkbart, att någon person med verklig sjelfkänsla skulle vilja åtaga sig ett så pass osjelfständigt uppdrag. Utskottet hade som stöd för sitt förslag bland annat an fört hurusom i Frankrike, England och Ameriks de fleste civile embetsmän längre eller kortare tid egnat sin verksamhet åt advokatyrket till ston fromma såväl för rättskipningen i landet som för dessa tjenstemän sjelfva. Skulle då kanske det förstnämnda landet kunna i något afseende betraktas såsom en mönsterstat? idare hade utskottet sagt, att invecklade och svåra mål skulle genom de föreslagna fullmäktige erhålla den ut redning, hvarförutan äfven den rättvisaste sak kan gå förlorad. Tal. deremot vore öfvertygad att just genom dem målen skulla så intrasslas t äfven den klaraste sak skulle kunna blifvå atjt och hållet bortskämd. Visserligen förklara he kottet sedermera, att bemyndigandet endas