om covL TOLpUNU med lysKlala skolad då I101stummas. Hvarken italienska regeringen eller italienska folket har någon lust att kasta sig in i äfventyr och hängifva sig åt ett hasardspel. Italienarnes allmänna önskan är att tänka på sina egna inre angelägenheter, i hvilka ännu så mycket återstår att göra, och de vilja derföre stå på god fot med hela verlden utan att väcka någons afund. Förut, då den italienska enheten ännu licke var fullbordad, och då man ännu hade lett så svårt hinder att öfvervinna som påflIvens verldsliga makt, kunde man förstå eller åtminstone ursäkta vissa makters inblandning; men nu då allt är afgjordt, forIdrar Italien endast, att ingen skall tänka Ipå att göra om intet hvad som skett och Jatt kränka diplomatiens traditioner, som alltid varit att respektera fulländade fakta. Men under det sålunda från flere håll försports uttalanden om det glädjande uti, att det goda förhållandet mellan de båda grannoch brödrafolken återställes, ha äfven röster höjt sig, som tala i en helt annan ton. Sålunda stälde den radikale italienske deputeranden Nicotera under den allmänna diskussionen af finanslagen den fråga till regeringen, om hon gjort någonting för att bringa till stånd ett förbund med Tyskland, och tidningen Diritto har i en längre artikel, kallad Italien och Tyskland betonat att dessa bäda länder på olika vägar sträfvade till samma mål, nemligen att frigöra det moderna samhället från Vatikanens herravälde, från den internationella klerikalismen, och att båda ville utveckla sina institutioner gradvis och utan våldsamma omstörtningar. Hvem som än kom i spetsen för Frankrikes styrelse, skulle han icke kunna hindra, att dessa band förefunnes mellan Italien och Tyskland. Härmed lät Diritto ännu icke nöja sig, utan riktade ett häftigt angrepp mot Frankrike, emedan det icke allenast var den sjelfskrifne representanten för alla katolska reaktioner, utan äfven mellan Frankrike och Italien fanns en afgörande motsats, som gjorde det nödvändigt för Italien att frigöra sig från det förnedrande herravälde, som Frankrike i andligt och moraliskt hänseende utöfvat öfver detsamma. Och nu utvecklar artikeln vidare, att Frankrike, antingen det vill eller icke, är en väsentligen antiliberal nation, att hela dess historia och dess institutioner visa, huru berättigadt Bismarcks yttrande var, att det saknar begrepp om rätt och att det, ur stånd att mottaga friheten, likasom Sisyphus i myten rullar sin sten upp till spetsen af klippan för att sedan åter låta den rulla ned i djupet, medan det aldrig känt och icke heller synes skola komma att känna den normala verksamheten af sina institutioner, det lagliga framåtskridandet genom reformer, den gradvis skeende ombildningen af lagarne. Derför hade Italien ingenting attlära af Frankrike i politiskt hänseende, och i vetenskapligt hänseende stod det likaledes under Tyskland. Det var naturligt, att de franska tidningarna blefvo uppbragta öfver detta uttalande och klagade öfver Italiens otacksamhet, under det samma artikel öfversattes i de tyska tidningarne. Men inom sjelfva italienska pressen höjde sig protester och klagomål öfver att de franska tidningarna l. tillade i fråga varande artikel större betydelse än den verkligen förtjenade. Att italienarne för öfrigt icke sakna grund till att beklaga sig öfver fransmännen, torde enhvar medgifva, som läst de franska klerikala tid-! ningarnes fortsatta anfall mot konungariket Italien och deras sträfvanden att upphetsa sina landsmän till att öfverfalla och till. intetgöra dess enhet och återställa päfvens verldsliga makt, i synnerhet när. man vet, att de klerikale icke låtit sig nöja dermed, utan äfven ingifvit petitioner till nationalförsamlingen, som ungefär gingo ut på detsamma. Ja, huru ursinnig deras förbittring var ses bland annat af deras angrepp mot biskop Dupanloup för det han på grund af Thiers invändningar lät förslaget att diskutera nämnde petitioner i nationalförsamlingen falla. De äro, såsom deras motståndare med rätta säga, mera romerskt än franskt sinnade, och de fråga icke efter om de sätta Frankrike i förlägenhet, blott de kunna göra något för påfven. Förre premierministern och chefen för det konservativa partiet i engelska underhuset, Disraeli, besökte de första dagarne i April sina valmän i Manchester. Mottagandet blef en verklig hyllning för den å1drige statsmannen. Dåj han den 1 April inträffade på bangården i Manchester, hade trots det ruskiga vädret tusentals menniskor infunnit sig, som helsade honom med lifliga bifallsrop, spände hästarna från hans vagn och drogo honom i.triumf till hans till-. gen egde en storartad demonstration rum fälliga bostad i Victoriapark. Följande datill ära för Disraeli. I stora salen i Pomonal. Gardens vid Manchester hade, trots regn-l och snöbyarne, i vagn och till fots infunnit sig 40,000 personer, hvaribland en stor mängd deputationer, som representerade omkring 300 politiska föreningar i olika trakter af landet. Den 3 April skulle Disraeli hålla ett stort politiskt tal, hvilket man motser med stor spänning. Emellertid äro torypartiets utsigter att komma till makten icke stora. Huru stor än den entusiasm var, med hvilken det kon servativa partiet i Mancester mottog hufvudrepresentanten för toryoppositionen i underhuset, måste han dock häruti mera se en personlig ynnest än ett tecken till ett förestående omslag i allmänna meningen. Times för den 1 dennes yttrar (icke så alldeles i öfverensstämmelse med sina tidigare yttranden), att Gladstones kabinett oaktadt åtskilligå brister är det bästa man under nu varande förhållanden kan vänta att få, samt att de konservative endast duga till att leda oppositionen icke till att regera efter ett sjelfständigt program. Tidningen slutar sin artikel med följande ord: Disraeli må icke tänka på att återvända till makten med sina gamla konstgrepp; landet är trött vid dem. Englands regering måste göra något mer än blott hålla sig uppe från den ena dagen till den andra, genom att tillegna sig den eller den populära punkten af motståndarnes program. Enligt den i Madrid utkommandetidninPFÖRESEET. NIGEAPERSEIRSEN PUSS NE SEA, VERSNIED. VER Ty. FFL FI