den omständigheten, att missdådaren i LonAen lxasöm den polske belgiern eller den belgiske polacken, tillhör den allena saliggörande kyrkan, skola det) oaktadt gifva anledning till åtskilliga kombinationer. Likasom detta sammanträffande måste man äfven beklaga den drastiska och dock så allvarliga hållningen af Londondepeschen, hvilken med rätta kan kallas ett attentät mot det sunda menniskoförnuftet. Det heter, att en person velat döda drottningen med en pistol, som icke var laddad. Att utföra någst Sådan, är emellertid omöjligt även för den mest genialiske S:t Patricksskyddsling. Men derjemte var pistolen också söndrig. Är icke detta den förkroppsligade knifven utan skaft som saknar blad:; Redan med ett instrument, söm har eh af dessa egenskaper, skulle det vara mycket kinkigt att skaffa en rmenniska tr verlden, keh allra minst är det möjligt, då dessa båda egenskaper förena sig i skön harmoni. Det var derför ett groft fel, då man i London, i stället för att alldeles icke skänka någon uppmärksamhet åt detta försök af en uppenbar galning: eller att framställa det i enlighet med dess verkliga beskaffenhet, stämplade det samma som ett attentat och till och med gaf det en politisk relief, i det man geöhast konstaterade, att gerningsmannen var irländare. — Vi tro, att han framför allt måste vara en förryckt tok, och med afseende på en sådan spelar nationaliteten ingen roll. Engelsmännen måste emellertid onödigtvis härigenom bli ännu mer förbittrade mot irländarne, och det sår, hvaraf det stolta Britannien lider, kan derigenom bli ännu mer gapande.