HÅLVÄGEN VID BEECHHURST DENE ar MARS HENRY WOOD. Öfversättning af Thora Hammrarsköld. ) Ty May satt drömmande och stilla. Vid fadrens fråga spratt hon hastigt upp. Pappa, jag tänkte på huru lyckliga vi ha varit i afton, Jag undrade blott om man någonsin efter en sådan stund kan känna lifvet ledsamt och tungt. Under tiden hade middagen och aftonen fortskridit äfven vid Beechhurst Dene, ehuru ej lika gladt. Sir Dene var ej vid godt lynne; barnen voro besvärliga och tillätos att taga allas uppmärksamhet i anspråk — alltid ett misstag och alltid medförande otrefnad för alla, utom för dem sjelfva och för deras oförståndiga mödrar. De vänner, som kapten Clanwaring hade sagt, torde helsa på, hade kommit från Worcester i en gigg. Båda voro, enligt Jones ord till Gander, melangtärer. Den ene, major Fife, tycktes vara minst femtio år gammal och hans resliga gestalt, hans regelbundna drag, men framför allt hans långa, grå skägg gaf honom en likhet med Robert Owen, död för tjugufem år sedan, som frapperåde sir Dene. Också Gander blef till den grad förvirrad af denna likhet, som för hans minne åter: kallade den fasansfulla synen vid Harrebells-dammen, att han knappt kunde sköta sin tjenst med full uppmärksamhet. Likheten inskränkte sig emellertid blott till de yttre dragen och gestaltenty då uttrycket hos Robert Owen var godt och ingaf förtroende, så var det deremot hos major Fife ) Se A. B. M 1—22, 24—47, 49—54. — AA — Lvumarsssannn nen an