litet osäkert; men hvad som deremot är säkert är, att minnena ifrån min lusttar följde mig tillbaka till vår gränd, der jag, en lång tid efter detta, tyckte att skymningen var betydligt otrefligare än förut, cch der jag nn långa stunder kunde sitta i rännstenen och darra och icke våga vrida på hufvudet för att se mig om, emedan det föreföll mig såsom Barkpelle med afskuren hals stod just bakom ryggen på mig. TREDJE KAPITLET. Jag tror, att jag kunde vara vid pass fem år, när jag var med om ofvannämnde intressanta tilldragelse, hvilken jag med allt skäl kan kalla för såväl min enda utflygt som det enda afbrottet i min enformighet under detta skede af min barndom. Något öfver tre år förflöto efter den, hvarunder ingen vidare förströelse kom i fråga, utan alla dagarne voro hvarandra alldeles lika, tills med ens en stor förändring timade. Jag kom att flytta, icke allenast ur min låda, utan också ur vårt rum och fick byta ut min företagsamhet i rännstenen emot annan verksamhet. en jag får lof att berätta huru det gick till. Det började ungefär så här, att det blef skumt en afton, utan att mina föräldrar syntes till. Det hade varit mycket ruskigt väder alltsedan middagen, så att jag längtade särdeles efter att få komma in till min vrå vid spiseln och sprang förnyade gånger OPP i gränden för att se, om man icke skulle komma och släppa in mig. Men först när det började lida emot natten såg jag min mor komma ensam. Hon såg trött ut, det var någonting framåtlutadt och nedböjdt i hennes eljest så raka figur,