tion, kan deremot icke ifrågakomma, innan en sådan grundlagsbestämning blifvit åvägabragt, Att detta dock ingår i programmet af de reformer, hvilka vi hafva att påräkna, är bekant. Återstår derföre blott att invänta den tidpunkt, som anses lämplig att låta detta höga löfte nå sin fullbordan. Initiativets väg är dock, under denna förväntan, ingalunda afskuren för representationen. Rättigheten att i petitioner framställa nödiga önskningsmål med afseende å åtgärder för det allmänna bästa har uttyckligen fått sig en plats i den nya landtdagsordningen, och den har dervid blifvit reglerad uti ett närmare samband med representationen i sin helhet än hittills varit fallet. Förut var det de särskilda stånden hvart för sig, som upptogo och behandlade petitionsfrågor, i det nemligen en i ståndet väckt sådan hänvisades till ståndets särskilda mtskolt för dylika frågor, hvilket deröfver afgaf sitt utlåtande, hvarefter ståndet sedermera afgjorde om frågan borde såsom dess önskningsmål upptagas, Väl kunde det hända att genom inbjudning till medstånden en fråga kunde göras till föremål för öfverläggniog inom alla kamrarne, men detta var dock förenadt med omgångar, hvarföre utväger äfven sällan enlitades. Det stora flertalet petitioner var endast ett uttalande af ett enskildt stånds Önskningar. Sedan emellertid grundsatsen, att landets ständer icke mera äro att anses såsom förespråkare för fyra särskilda ståndsintressen, utan såsom en gemensam finska folketa representation, blifvit i den nya landtdagsordningens första paragraf uttalad, var det äfven följdriktigt att göra en inom ettstånd väckt petitionsfråga till föremål för ständernas gemensamma behandling. Så kommer hädanefter att tillgå, i det nemligen en på antydt sätt framksllad fråga icke längre hänvisas till ståndets enskilda utskott, utan till handläggring af det för landtdagen gemensamma fackutskott, till hvilken den närmast hörer, hvarefter utskottet till ständerna gemensamt utlåter sig. Petitionerna hafva härigenom blifvit generaliserade, ehuru :vi dock icke tro det vara ett särskildt stånd förmenadt att för sia enskilda del framställa önskningsmål såsom förut. En i sammanhang med denna petitionernas förändrade ställning införd bestämning, är att de endast få väckas inom de första fjorton dagarne efter landtdagens öppnande. Denna bestämning igenfinnes analogt i den svenska riksdagsordningen af 1809, ehuru dan der gäller icke petitioner, utan motioner, och enligt hvad det synes har äfven i förslaget till den nya landtdagsordningen påtagligen tidigare stått motion i stället för petition, såsom propositionen upptog. Det torde dock kanske vara ett intrång på ett icke tillåtet område att söka utforska hvarföre denna förändring ansetts lämpligare. Dermed må emellertid vara hurn som helst, Petitionsrätten, hvilken hittills visserligen varit odisputabel, men hvars begagnande dock ansetts onödigt, har genom den nya landtdagsordningen vunnit insegel på att vara en af de former, i hvilka regeringen vill att landet genom sina representanter skall uttala sig, och icke så alltför längesedan har man i en hög skrifvelse sett en erinran derom, att det är företrädesvis från landets ständer som utöfningen af petitionsrätten i allmänna frågor helst är sedd och förväntad. Ständerna skola utan tvifvel icke heller församma utöfningen af denna rätt och dymedelst upprätthålla dena behöfliga vexelverkan mellan regering och folk, som består i ett öppet framläggande af önskningar och åsigter.: Troligen har man redan på fera håll tänkt sig in i de önskoingsmål, hvilka af behofvet äro mest påkallade, och troligen hafva blifvande herrar landtdagsmän äfven fäst tillbörlig uppmärksamhet vid den omständigheten, att tiden för petitioners väckande är inskränkt till de första fjorton dagarne af landtdagens sammanvaro, hvarföre desamma redan böra vara i god tid till pappers färdigt affattade. En olägenhet härvid är att kanske inom samma stånd af flera medlemmar samma fråga kan komma att väckas, men denna olägenhet är dock mindre, än att den kanske ej väckes alls. Veckotidningen Vikingen innehåller i senast hitkomna n:r en ledande artikel om nödvändigheten af en fullständigare utöfning af finska folkets sjelfbeskattningsrätt. Efter att ha Sr i — I — I MS TA RR OA ma RK oh Nn ÖR I tzrmmvimmMmHnmmm—mnmnhnmnH ÄsmssmwDOOOLVmm MM mmRRmRtr-r-—tRE-t-U visat, att för närvarande en missuppfattning af skatternas natur vunnit insteg hos folket, hvilken gör att man betraktar dem såsom en börda, som man med alla lofliga och olofliga medel söker göra för sig så lätt som möjögt, yttrar det finska bladet: Kronan och den enskilde stå emot hvarandra såsom tvenne fiendtliga makter, den ena sökande att utfå sitt, den andra sträfvande att på allt sätt värja sin egendom, den han anser sig blifva orättvist beröfvad. Detta betraktelsesätt, ytterligare rotfästadt under en lång tid af år, då folket icke varit i tillfälle att till fullo utöfva sin sjelfbeskattningsrätt samt kontrollera skatternas användande, har äfven verkat derhän, att de af städerna åtagna bevillningarne ansetts endast såsom nya pålagor, dem enhvar egde rätt att såvidt möjligt undandraga sie. Följden har blifvit, att bevillningen utfallit ganska ojemat. Löntagare och till en viss grad affärsmän och andra städernas invånare, hvilkas inkomster dels kunnat tili siffran be-l stämmas, dels utaf dem sjelive uppgifvits högt för att bibehålla krediten, hafva blifvit drygast beskattade, ehuru ofta en stor del af deras inkomster åtgått till betäckande af räntor på skulder, hvilka icke tagits med i beräkningen. Deremot har landtbefolkningen i många fall skattat så litet, att det uttaxerade beloppet på vissa orter knappast betäckt uttaxeringsmännens arvode. Der har såväl bland de skattskyldige i allmänhet! som äfven bland de utsedde taxeringsmännen ofwannämnda annfattninn nn trdlat minst am