-Ibygga klippor, som på sin rygg bära vidsträckt land och städer. Eiler när det starka lokomotivet, hvilket många menniskors förJenade kraft förgäfves skulle ställa sig emot, Jofta om vintern fastnar i snön och icke är i stånd att arbeta sig igenom den, hvad är då väl den snömassa, som denne jätte måste böja sig för, annat än ena samling at de små snöflingoroa, hvilka var för sig äro bland det obetydligaste och svagaste, man kan tänka sig, men här har förenat sig i en såIdan mängd, att de samlade trotsa den störsts kraft? — Det är på dylik erfarenhet som sjelshjelpen bygger; den går ut ifrån, att hvarje menniska, hur knapp hennes inkomst än är, dock alltid brakar någonting onödigt, som således måste kunna sparas, och att när så alla dessa ,öfverblifna småsmulor samlas tillhopa och intet förfaress, kunna de i förening växs till ett kapital, hvarmed stora ting kuana uträttas. Man har uträknat och bevisat, att arbetsklassen i England årligen använder icke mindre än 450 millioner rdr till öl, bränvin och tobak; huru mycket häraf kunde icke godt ha blifvit spardt, och hvad kunde icke dermed ha uträttats? Kunde vi so, hora mycket af arbetarens inkomst hoz oss i våra små förhållanden går till spillo i småskillingar på år och dag, skulle vi få en summa, som skuile förvåna och förfära 0ss; men glädjande är det på andra sidan, att på de få år, som förflutit, sedan sjelfhjelpen började gifva anvisning att taga vara på dessa småstyfrar och samla ihop dem, har arbetarnes sparpenningar i de särskilda länderna redan vuxit upp till många millioner, för hvilka det har bygts bostäder åt arbetarne eller hvilka ha bifvit begagnade till att bilda sparbanker, lånebanker och dylika nyttiga inrättningar till ovärderligt gagn för alla deltagare. Fråga vi nemligen, hvari den ständigt växande fattigdomen har sin egentliga rot och orsak, så är denna ingalunda, såsom många mena, att söka i tillfälliga och förbigående yttre förhåilanden, i de dyra och arbetslögea tiderna, hvilka det åtminstone på många ställen klagas öfver. Dessa ha blott gifvit anledning dertill, att denna allvarsamma och betänkliga samhällsolycka har känbarare framträdt och drsgiv vypmärkositeten till sig. Men sjelfva foten ligger djopare och måste sökas i hela vår tids moraliska tillstånd, i den veklighet och njuiningslusta, den brist på allvar, viljekraft, shärdighet och försakelse, som går genom hela våri slägte, men som i samhällets lägre regioner, der denna tidens prägel träder i förbindelse med knappa vilkor, utbildar sig på ett eget sätt. Den blir här igenkänlig genom en moralisk försiappning och liknöjdbet, hvari sjelfkänslan och medvetandet om egot menniskovärda samt darmad dan kraft, aom skulle gifva atyrka aut strida och b Ha sig upprätt, går omintet. Det är en benägenhet avt hbastigt gifra vika och ansa allt förloradt vid hvarjs mötanda svärighet och sjunka ned i en slö belåtenhet med usla vilkor, och i stället för att föresätta sig ett mål, till hvilket man sed hopp och trimodighet arbetar, hängifver man sig åt ena oförsvarlig sorglöshet för framtiden och lemnar allt ät aitt öde. Det är denna sorglöshet utan känsla af ansvar, som föranleder de talrika, lättsioniga, tidiga äktenskapen, der man börjar och måste vänja sig att fortsätta med två towuma händer, der allt gär efter det bedröfliga ordstätvet: ur handen i munnaen,, Men dessa ord ha en dubbel, lika allvarlig batydelsa, icke blott den, att det icke fions mer i handen, än som munnen hvarje gång kräfver, utan äfven dec, att hvad som är i handen, om den är eldrig så full, straxt skall i runcen, så att man stundom, vär man har god inkorast, tanklöst bortslösar hvad som kunde sparas, och derigenom på andra tider får snga ramarne, Derför och i de allra flesta fall endast derför behöfva de bjelp, så snart det minsta afbrott i arbetet och inkomsten inträffar genom sjukgosa eller ogyosamma tider. Men är nöden sälanda åtminstone för en stor del sjelfförskyld, så måste det också bii enhvars egon sak att värja sig emot den och isynnaerhet att förekomma den, icka blott derför att hvar och en är närmast till att hjelpa sig sjelf, utan derföre att i denna sjelfhjelp ligger något styrkande och förädlande, under det att den förskonar för den ofvannämnda förödmjukelsen och derigevom det förderfiga inflytasade på en menniskas heia lif, som nödvändigheten att lefva af andras hjela medför. Sjelfbjelpen, som förutsätter, att hvar och en kan genom ordning och sparsamhet få litet af sin inkomst öfver, anvisar sättet, att flere slå sig tillsammans och bildasen förening, hvari hvar och en efter hand tillskjuter ett litet bidrag, som man kan komma at med, hvilket växer upp till en fond och användes på ett eiler annat sätt till gemensamt bästa, och hvaraf den enskilde åtojuter större fördel, än han sjelf ersam skulle vara i stånd att förskaffa sig, onder det att deltagarne genom att sjeliva i allmänbet förvalta sina föreningsangelägenheter, behålla de penningar, som da eljest måste utbetala till andra för att åtnjata samma fördelar. Vi vilja pu nämna några af de vanliga sätt, hvarpå sjelfhjelpen brukar använda de sammanskjatna bidragen: 1. Men uppför sunda och ändamålsenliga bostäder, der arbetarce kpona bo för en billig hyra och ba u!sigt att sm ningom komma i besittning af eget hus, 2, Sparbanker i: s, der delogarne kunna ha god ränta ef sina besparda styfrar och genom att låta räntorna stå få det insatta kapitalet oförmärkt förökadt till ea betydlig summa. 3. Lånebanker, der medlemmarne på billiga vilkor konas få lån för att sätta i verket ett eller annat företag, genom hvilket deras yrke kan förbättras. 4, Sjusoch begrafningskassor stiftas, ur hvilka man vid ioträffande sjukdom eller dödsfall får erforderlig fäkarevård, underhåll och ersättning för hvad begrafoingen kostar