kn RNONNA Ro sett inföll kaptenen med låg stämma. Ju I8 önskar det af hela min själ, ty äfven jag bäler af honom, som om han vore min son. Gud gifve att er önskan ginge i fullbordan., svarade fändriken med ena djup suck. Åh, hoppas det bästa. Våra flyktingar ta sig nog fram, jag spår att de äro vid Det är mycket möjligt, men när de inte äro hos oss, så tycker jag att det kan gå på ett ut. Utan tvitvel få vi strid sid Ruona endera dagen och då behöfves så många armar som möjligt. Kaptenen svarade ingenting, utan lä: hufvudet sjunka ned mot bröstet. Slutig-n lyfte har de klara blickarne upp till fi iken, betraktade konom uppmärksamt nägra ögonblick och sade derefter: vÄr ni trött, fändrik? Nej!v Har pi lust att tåga af så fort som mjligt. Det lyster mig att se hvad rysserne ha för sig här i trakten.s Jag är redo, herr kapten. Skalljag väcka folket?, Ja, gör det, men se bara till att all går så tyst som möjligt. Fändriken nickade, steg upp och gick tilt hvar och en af soldaterna. Halfva antalet hade fallit i sömnens armar, den andra hälften var vaken. Vid det första ord från tändrikens man reste de sig skyndsamt, och inom några minuter var bela styrkan på bepen och under vapen. Ingen trötthet böjde mera de kärnfalla gestalterna, ingen sömn tördanklade deras ögon, smidiga som ormar spredo de sig på kedja med kort mellanrum och snart fanns ingen finne mera på den öppna platsen. Straxt efter midnatt fingo da byn i sigte och deras försigtighöt fördubbiades, På händer och fötter kröpo de geoom snåren och