en uppslags-ända; men man vet, huru farligt det är att förtro sig till en sådsn Ariadne-tråd. De insågo, att problemets lösning låg i Australien. Man måste, om möjligt, skaffa sig ljus öfver hvarje pankt af den föregifne Thomas Castros Jefnadsana från den dag i September månad 1866, då han lemnade Sidney, för att i England göra sina anspråk gällande, tillbaka ända till den dag i Juni 1854, cå han påstod sig hafva, såsom den skeppsbrutne Roger Tickborne, anländt till Melbourne — ja, om möjligt, ännu längre tillbaka. Motsidan skickade fördenskull en skarpskinnig man,. mr Machenzie, till Australien, för att verkställa dessa efterforskningar. Emellertid släppte Witcher icke7den tråd han fått i sin band. Han och hans agenter öfvervakade dag för dag pretendentens görande och låtande. Det dröjde icke länge, innan han erfor, att aflidne slagtarmästaren Ortons döttrar hade i smyg gjort ett par besök hos pretendenten, och att denne kommunicerade med dem genom bref. Witcher kände redan, att pretendenten under det falska namnet Stewens efterfrågat Ortonska familjen och till en mrs Pardon öfverlemnat ett bref rörande mr Artur Orton, en rik man i Australien. Witcher skyndade att skaffa sig närmare upplysningar om Artur Ortons ungdomshistoria. an erfor med visshet, att Artur Orton från sitt femtonde till sitt adertonde år vistats uti Melipilla i Chile, och att han i sitt nittonde skickades af sin far till Australien. Denna Ortons vistelse i Chile syntes vara af betydelse för saken; den innebar en förklsring af den noggranna kännedom pretendenten visat sig ega om chileniska förkhållanden — en kännedom, som i alla andras ögon bestyrkte, att han var sir Roger. : Det gällde vidare att få någon upplysning om det der brefvet, som lemnats till mrs Pardon. Det blef Witcher icke svårt att genom vänner och väns vänner utspåra tillvaron af en hel liten brefvexlipg, som förts mellan Ortons systrar och den föregifne Stewens under de första dagarne efter pretendentens ankomst till England. Fruarne Jury och Tredgett (Ortons systrar) hade visat dessa bref för många af sina bekanta. Brefven, skrifna med en förvänd handstil och undertecknade Stewens., hade hvarjehanda att förtälja om den rike Artur Orton i Australien,, och med ett af dem hade br Stewens skickat fotografier af Ortons hustru och barn. Witcher skaffade sig tillfälle att se dessa fotografier och upptäckte till sin glada öfverreskning, att de voro porträtter af — pretendentens egen hustru och barn. I det bref till mrs Tredgett, som Stewens. öfverlemnat till mrs Pardon, begärde han å sin vän Arturs vägnar, upplysningar om en miss Loder, som varit Arturs fästmö. Witcher skyndade att uppsöka miss Loder och skaffa henne tillfälle att, sjelf dold, se pretendenten. Miss Loder förklarade, att pretendenten var hennes förre fästman Artur Orton. , Medan Witcher anställde dessa efterspaningar, anlände från mr Mackenzie i Australien ett bref, som tillkännagaf att, såvidt han kunnat utröna, har Thomas Castror under de nmista åren af sin vistelse i Australien kallat sig Artur Orton och lär vara son af en slagtare i London med detta namn. Witchers och Mackenzies forskningar hade således på alldeles olika vägar leåt till samma mål. Den lille sir Alfreds målsmän kände nu, att de råkat in på en riktig väg och hade gåtans lösning i sin band. Men ännu snsågo de icke tiden inne att låta pretendenten ana hvad de visste. De hemlighöllo sin upptäckt. Det dröjde emellertid icke länge, innan man i Times och Daily News fick läsa en ur ett australiskt dagblad hemtad notig, att xpretendenten till de Tichborneska godsen i England är en ung man, som i Australien är väl bekant under namnet Artur Orton, gon af en slagtaremästare i Wapping, London. Notisen väckte naturligtvis ett visst uppseende, ehuru pretendentens vänner likasom ban sjelf, skrattade åt den. Sjelf försäkrade han, att han i ke kände någon med namnet Artur Orton och att han under hela sin lefnad aldrig satt sin fot i qvarteret Wapping. Till enkelady Tichbotne iParis skref han skämtsamt, att motpartiet nu ville göra honom till en man vid namn Houghton eller Horton. Så kom året 1868. Motpartiet uppträdde nul med den yrken, att undersökningenämnder skulle tillsättas i Chiie och Australien och att pretendenten skulle inställa sig för dem. Pretendentens sakförare och vänner izstämde. Alla erkände, att frågan blott på detta sätt kunde erhålla sin lösning. Endast pretendenten sjelf uttryckte olust för resan, hvilket misshagade hans nitiska och på hans äkthet uppriktigt troende sakförare, mr Holmes. På dennes uppmaning förband sig pretendenten att, när helst skriftlig. order derom utfärdades, inställa sig för undersökningsnämnderna i Chile, Nya Syd Wales och Van Diemens land. I nämnderna, som borde bestå af dessa länders eanseddaste jurister, skulle begge parterna vara genom sakförare och rådgifvare representerade. Näåmnderna valdes till begge parternas belåtenhet. Den skriftliga ordern anlände i September, och pretendenten, åtföljd af två juridiska biträden, ioskeppade sig till Rio. Men innan detta skedde, ansåg pretendenten nödigt ett närmare granska sina minnen. Frukten af denna granskning nedlades i en skrift, som hans sakförare öfveriemnade i vederbörlig myndighets förvar, och bestod deruti, att pretendenten väl erinrade sig en man vid namn Artur Orton. Denne man, som han skildrade såsom läng: koppärrig . ig och nästan alltid rödögd, skulle samti d tendenten varit herderyttare vid Dargostation i Australien, hvarunder de blefvo förtroliga vänner och upplefde många äfventyr tillsammans, Pretendenten försäkrade, att mänga sett honom och Artur Orton tillsammans, hvadan en förblandning af deras personer aldrig borde komma i fråga. Pretenderten trodde sig veta, att Artur Orton fortfarande vistades i Australien. Så snart denna förklaring afgifvits, gaf mr Holmes, gom trodde på dess sanning, en agent i Austratien order att uppspåra Orton. Försöket blef fruktlöst. Ingen Octon var der att finna. Ofverförden till Rio gick lyckligt, Derifrån reste pretendenten med sina juridiska biträden till Montevideo. Men längre ville kan icke njuta deras sällskap. Det var örverenskommet, att man skulle fara rundtom Magellaenska sundet till Valparaiso och Melipilla ; men pretendenten fick nuiszi:t hufvud, att ban skulle resa landvägen tvärs öfver kontinenten. De begge sakförarne följde den ursprungliga reseplanen och skildes således från sin klient i hopp att återse honom i Valparaiso, Men han kom aldrig dit. Han reste ett stycke ia åt landet, återvände derefter, på grund af sjukligbet, till Buenos Ayres och jnskeppade sig der till England, utan att ha besökt Chile, lemnande sina biträden att utkämpa saken så goät de förmådde. Han gjorde ej heller något försök att från Buenos Ayres få skeppslägenhet till Australien, der Jikaledes undersökniogsnämnden afvakfade hans ankomst. Denna skygghet eller likgiltigbet hos pretendenten för att uppvisa och identifiera sig i Chile och Australien väckte mr Holmes misstankar ända till den grad, att han nu sade sig pretendentens sak... . Ai ddersobuinesoämnderna, fallgjorde emellertid sitt arbete. De inför dem afgifna vitnesmålen bilda vo:ymer; med deras ianebåll låter i korthet omförmäla Br. Alia de ännu lefvande personeri Milipilla, till hvita pretendenten i Bitt bref till till don Thomas Cagiro skickat helsninger, intygade, att de icke känt någon air Rorger ON vi Eton, e ne, men väl en ung Artur Orton, som face Ts tt med pre-1