träffades i Tuilerierna och i högt uppsatt embetsmäns boniogar. Bland de offentliggjordes handlingarne var det isynnerhet två bref, som väckte ofantligt uppseende. Dessa bref vore från elt trantimmer, som var mycket bekant i den galanta verlden och röjde familjhemligheter, som en man af heder gerna söker att hålla så hemliga som möjligt. Det ena af dessa bref var ett slags förklaring angående det förmodade faderskapet till ett barn, dei andra var ett tacksägelsebref, hvars adressat var okänd; men då presidentens i kassationsdomstolen hr Deviennes oamn var klart och tydligt utskrifvet i förklaringen, antogs det som gifvet att det var skrifvet till den man, som hade ledt de hemliga förhandlingar, ur hvilka förklaringen framgått. Den dåvarande justitieministern var advokaten Cremieux, men han hade före belägringen af Paris blifvit skickad till Tours för att representera nationalförsvarsregeringen och hade i Paris blifvit aflöst af Arago, likaledes advokat. Denne blef uppfylld af harm, då han läste de offentliggjorda brefven, och lät kalla till sig Devienne. Denne hade emellertid, efter aftal med Crtmieux,lemnat Paris för att organisera en domstol i landsorten och efterkom icke kallelsen. Emanuel srago förmädde då nationalförsvarsregeringen att utfärda ett dekret af följande lydelse: I betraktande deraf att det af dokumenter, som egde bevisande kraft och blifvit offentliggjorda, syntes framgå att hr Devienne, förste president i kassationsdomstolen, allvarsamt har komprometterat sin värdighet såsom domare genom att uppträda som mellanhand i en skandalös sak; i betraktande af att hr Devienne blifvit affordrad förklaringar, men ej vårdat sig om att afgifva sådana; i betraktande af att hr Devienne, som står i spetsen för Frankrikes främsta domstol, är frånvarande i ett ögonblick, då nationen sväfvar i fara — dekreteras som följer: Förste presidenten Devienne anklagas disciplinärt inför kassationsdomstolen, som skall afgifva dom i enlighet med lagen.. Sammanbanget i hela denna sak är följande: Man erinrar sig kanske att kejsarionan Kugenie helt plötsligt år 1864 reste till Skotland. Hon flydde från sin mans hus, der namnet på en medtäflarinna, mademoiselle Marfuerite Bellanger, nått hennes öra. Huru mäktig än kejsaren tycktes vara, hade han dock ej oe tande nog att kunna hålla sina snedsprång doida och man fruktade en tid för att hans makt ej skulle hjelpa honom att förhindra upptagandet af en rättegång, i hvilket fall de fraoska domstolarne säkert skulle ha visat sitt oberoende och dömt honom skyldig. Man rådde kejsarinnan att vidtaga åtgärder för en skilsmessa, hvilket naturligtvig skulle ha framkallat det största uppseende och stört det allmänna lugnet. Hon lånade sitt öra åt andra råd, som voro mera förnuftiga, och hustrun samtyckte slutligen till att glömma den kränkning, som hon lidit, men på det vilkor, att orsaken till denna krävkning skaffades bort. Kejsarens förbindelse gaf också anledning till fruktan för att en gång i framtiden förvecklingar kunde uppstå med den laglige arfvingen eller på annat sätt, om in laglig arfviog funnes (mademoiselle Bellanger hade fått en son, som hon påstod vara kejsarens) och man önskade derför tilliotetgöra möjligheten af en sådan tilldragelse. Detta föranledde den skriftliga förklaringen: Sire, jag har bedragit er 0. 8. V., hvarigenom kort och godt afgjordes, att mademoiselie Bellangers arfving ej hade den minsta rätt till tronen. Denna fruktan var kanske ogrundad, ty i Frankrike är det förbjudet att anställa efterforskningar rörande faderskapet, men det var dock nödvändigt att sätta sig i säkerhet mot illegitima barn, som ju kunna bli stora äfventyrare. Hvem var det som skaffade denna förklaring af mademoiselle Bellanger? Det gjorde Devienne. Hvem gaf honom detta uppdrag? Kejsarinnan i egen person. Hon hade laglig rätt att göra det och förste presidenten i Kojeer domstolen — den hette då ej kassationsdomstolen — hade ingen makt att förhindra det. . Såsom vi redan meddelat, skulle kassationsdomstolen, förstärkt med ledamöter af underdo.nstolar, döma Davienne för hans komprometterande deläktighet i denna hemlighetshetsfulla sak och detta skedde den 26 Jali, hvarjemte domen meddelades i Gazette des Tribuoavx, ett offentliggörande, som är ett follständigt undantag från vanliga bruket. Men domstolen ansåg att presidenten egde rätt till en sådan upprättelse derför att han under omkriog ett års tid varit föremål för de råaste och mest konsiderationslösa angrepp. Domen lydde i korthet sålunda, att bar Davienne alldeles ieke deltagit i den förhanding, som man lagt honom tilllast, ntan blott nppfyllt ett försonligt värf inom den kejserliga familjen. Han har derföre så långtifrån komprometterat sin värdighet som domare, stt han tvärtom utfört en god och hedrande handling. ROKEDELERELSNESEETEA