BET ROT BS STAR TAS URTLEGE OVER. OVE TISRDEe ordet den 10 dennes för att meddela, att alla regeringar i Earopa uttalat sin sympati för regeringen i Versailles. Till en början hade tyskarne röjt en berättigad oro, emedan de fruktade att de ingångna förpligtelserna icke skulle bli uppfyllda. Favre protesterade derefter mot förtalet, att han skulle stå i tyskarnes ledband, samt lofvade framlägga handlingar, genom hvilka denna beskyllning för alltid skulle undanrödjas. Tyskarne betraktade endast regeringen i Versailles såsom laglig. Kommunen hade skrifvit till general Fabrice, att hon erkände fredsvilkoren, och hade förfrågat sig, om de norra fästena skulle utrymmas, när de första 500 millionerna blifvit erlagda. General Fabrice hade blott besvarat denna skrifvelse med en föraktfuall tystnad. Ett lagförslag ligger under behandling hos nationalförsamlingen, enligt hvilket pressförbrytelser hädanefter skulle komma att afdömas af jury. Regeringen har begärt, att denna fråga måtte skyndsamt afgöras. Genom beslut af den 5 dennes har regeringen föreskrifvit, att tjenstemännens löner från den 1 Jani skola nedsättas med vissa procent. På löner af 3500 i departementena och 5000 i Paris skola 5 procent afdragas, på 10,000 tiil 15,000 tio procent, på 15,000 till 20,000 femton procent, på 20,000 till 40,000 tjugu procent samt på dem, som äro högre än 40,000, tjugufem procent, allt på bruttolönen. I departementena råder allmän bestörtning och harm öfver kommunens vilda framfart i Paris; men på samma gång börjar man i de intelligentare kretsarne, isynnerhet i de större städer, som hittills utmärkt sig för sin moderata hållning, alltmera inse, att äfven den reaktionära majoriteten i nationalförsamlingen har ganska stor andel i skulden för den nuvarande skamliga och blodiga anarkien. Härom tyckas de verkliga republikanarne såväl i norra som södra Frankrike vara fullkomligt öfverens, åtminstone att döma af de inflytelserikaste tidvingarnes språk. Så t. ex. beskyller tidningen Gironde i Boardesux i otvetydiga ord majoriteten i Versailes att genom sioa förvända reaktionära åtgärder rent af ha drifvit den sansade och moderata befolkningen i armarne på upproret. Några eftergifter, några kategoriska förklariogar i rätta ögonblicket skulle säkeriigen ha vunnit den egentliga bafolkningen i Paris för nationalförsamnlingens sak. Men hvad hads man gjort? Gironde upprader ett svårt syndaregister för natiodalförsamlingen: De republikanskt sinnade prefekternax, skrifv:r tidningen, blefvo blott och bart för det de voro republikanskt sinnade ersatta med de argaste monarkister; de domare, som under kejsardömet hade mest komprometterat sig och blifvit afskedade af republiken, insattes åter i sina embeten; ledningen af kriget anförtroddes åt deras händer, som hade förlorat fälttåget, och föll genast tillbaka i den gamla sl-ntrianen; Frankrikes förvaltping öfverlemnades åter till dem, som alltid varit republikens och republikanernas afsvurna fiender, med ett ord, reaktion i alla former har bemäktigat sig alla utvägar och gjort sig till herre öfver situationen, utan att ens genom någon eida förklaring lugna det republikanska partiet. Hur kan man då begära, att deta parti skall afstå från all kritik ? Ett ännu skarpare epråk för man i norra Frankrike. Echo du Nord, som u!kommer i Lille och ingalunda gjort sig misstänkt för sympatier lör kommunen, yttrar rent ut: Vi stå vid en afgrund, i hvilken hela Fraukrike hvad ögonblick som helst kan försvinna. I stället för att fylla igen den, arbeta de hvita lika väl som de röda dödgräfvarne med all flit på att göra den bredare och djupare. På detta sätt bemöda sig de ytterliga partierna att godtgöra den tredje inavasionens olycka och grundlägga landets rjalfstyrelse... Om Frankrike kommer lefvande ur detta trång;rål, så har måhända Paris dragit någon nytta af den erfarenhet. hon fått genom gina oförsonliga fanatici. Men skall väl äfven provinsen ha med riktig måttstock mätt den icke mindre fanatiska oförmågan hos sina reaktionäre? Hvad vi hittills sett, rubbar tyvärr blott alltför mycket denna senare törhoppning?a Striden mellan den påfliga ofelbarhetens anhängare och motstårdare inskränker sig icke endast till Baiern. Äfven i Rheinprovinserna är den mycket liflig. I stiftet Köln ha kyrkoherdarne och deras vikarier genom instruktioner från sina förmän uteslutande blifvit bemyndigade att gifva absolution åt de församlingsmedlemmar, som gjort sig skyldiga till motstånd rot den nya dogmen, och äfven påskkommunionen skallvägras alla dem som icke uttryckligen och skriftligen återkallat det kätteri, till hvilket de gjort sig skyldige. Ofelbarhetens motståndare å sin sida bereda sig till striden och vilja inrätta nya kyrkliga samfund, om de blott kunna finna en biskop, som vill bjelpa dem. Prester skola de icke komma att sakna; flera af de utmärktaste andlige inom provinsen ba blifvit euspenderade, derför att de icke velat redika för sina församlingar de läror, som omma från Rom. Det ser ut som om Baden skulle komma att blifva representeradt på fredskonferensen i Briässel. Till Kölnische Zeitung skrifves nemligen från Karlsruhe, att Schweizer, badensisk minister i Paris före krigets utbrott och likaledes ackrediterad hos hofveti Brissel, skall begifva sig till sistovämnde stad i egenskap af badensisk plenipotentiaire, Han skall åtföljas af legationssekreterarea grefve v. Rantzau, som i egenskap af frivillig deltagit i sista fälttåget. fa Gåfva till k. biblioteket. Sedar